Följande kolumn publicerades i senaste numret (Februari 2013) av Medborgarbladet, Svenska folkpartiets medlemstidning.

Murdochs och Camerons engelska kanaler

Jag fick för någon vecka sedan en e-post från en SU-are i Österbotten. SU:aren i fråga hade i sin tur fått mejl från en vän och det mejlet lät minst sagt oroväckande. Det hävdade att EU stod i beråd att skaffa sig rättigheter att avskeda journalister.

En koll i ursprungstexten visade att uppgifterna var betydligt överdrivna och till delar direkt felaktiga och vilseledande. Det finns en rapport, ”A free and pluralistic media to sustain European democracy”, som har framställts av en arbetsgrupp under EU-kommissionen. Den rapporten berömmer i förbifarten en omfattande utredning en brittisk arbetsgrupp gjorde efter det att Murdoch-gruppens News of the World blev fast för att – med direkt kriminella metoder – ha förskaffat sig skandaliserande information om privatpersoner.

Det finns alltså en journalistisk praktik, som inte riktigt tål dagsljus och som en del journalister i en lite missriktad yrkessolidaritet försöker skydda eller skönmåla. Det här problemet – det offentliga ordets tillförlitlighet – är någonting, som vi måste klara av att granska.

I det Förenade kungariket lever man i en lite annorlunda värld än den här hemma i Finland. Vi har fortfarande en huvudsakligen mycket pålitlig press. Det bygger i sin tur på prenumerationer. Det har betydelse eftersom den prenumererade tidningen inte behöver sälja sig dagligen med rafflande och vilseledande löpsedlar eller naken hud. Men om prenumerationernas andel sjunker och/eller konkurrensen om läsarnas/lyssnarnas/tittarnas gunst annars bara blir hård, tar huvudsakligen kommersiella intressena över.

Den här långa inledningen var nödvändig för att sätta landets premiärminister Camerons tal i ett realistiskt perspektiv. Frågan handlar nämligen om hur den politiska dagordningen sätts – och av vem. Och om vem det är som borde sätta dagordningen?

I ett idealfall borde den samhälleliga (och därmed också den politiska) dagordningen sättas av ett aktivt medborgarsamhälle, som sträcker sina rötter djupt ner i samhället och skjuter sina friska gröna blad in i det politiska etablissemanget. Det är den vackra bilden som vi tycker att borde finnas. Den samhälleliga vardagen ser lite annorlunda ut. Det är pressen/radion/tv/internet som sätter dagordningen och det är en oerhört viktig uppgift, som kräver sina resurser och sitt pris. (Betala alltså med glädje din prenumeration och din YLE-skatt. I ett lite längre perspektiv har du stor nytta av det.)

I det Förenade kungariket sätts inte den politiska dagordningen av en välinformerad allmänhet eller av medborgarsamhällets aktivister eller ens av politikerna. Den sätts av eftermiddagstidningarnas braskande rubriker. I just den konstellationen har Rupert Murdochs informationsimperium fått en alldeles speciell roll. Pressen lever på att sprida och skandalisera både riktiga och oriktiga bakgrundsfakta. Med det här i bagaget har David Cameron nu begett sig ut på ett osäkert äventyr, som kan sluta nästan hur som helst. Till en del handlar det om den brittiska demokratins strukturer. I ganska små enmansvalkretsar blir varje politiker på ett annat sätt beroende av stämningarna i valkretsen än i ett land med långa partilistor eller med personval i valförbund. Det är på gott och ont. Närhet är bra, men det är också politikerns personliga självständighet.

Men hur ska man annars kunna förklara att EU, som är rätt osynligt i en vanlig Londonbos vardag, och står för bara 1 % av de brittiska statsutgifterna, kan få så mycket negativ synlighet i landet. I synnerhet efter att man idag också har en budgetrabatt på 3,56 miljarder euro, som naturligtvis är på bekostnad av alla andra.

Cameron har alltså bugat för skandalpressen och för den allmänna opinionen. Och bugar man åt ett håll vänder man rumpan åt ett annat. Slutresultatet kan bli att han helt förlorar kontrollen över dagordningen. Det kommer det Förenade Kungariket i så fall att förlora stort på.

Och just där ligger lärdomen. I politik måste man högakta opinionerna, men bevara sin självständighet. För landets och Europas bästa.

Nils Torvalds