Följande kolumn publicerades lördag 23 mars i tidningarna Åbo Underrättelser, Österbottens Tidning, Västra Nyland och Borgåbladet.
Morgondagens jordbrukspolitik
Många rader har skrivits i finsk press de senaste veckorna om EU:s kommande långtidsbudget. En sak som förtjänar lite extra uppmärksamhet i detta sammanhang är jordbruket.
Ifråga om jordbruket är EU redan – oberoende om vi tycker om det eller inte – en federalstat. Det finns alltså egentligen ingen nationell jordbrukspolitik utöver den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför har EU ett alldeles särskilt ansvar för att sköta den här frågan rätt.
Det här betyder att jordbrukspolitiken också i fortsättningen är en stor del av EU:s budget. Det är en medveten politisk osanning att argumentera för en radikal nedskärning i EU:s jordbruksbudget. En återgång till en nationell jordbrukspolitik skulle skapa konkurrens om att betala/inte betala stöd till jordbruket. För Finlands del skulle det antagligen vara katastrofalt. Både för producenter och konsumenter.
Det var med det här i tankarna jag för drygt en vecka sedan gick till plenisalen i Strasbourg där Europaparlamentet röstade om den gemensamma jordbrukspolitiken. Ur ett finländskt perspektiv var resultatet tillfredsställande. Bland annat stödet till unga jordbrukare ökas. Understöden för jordbrukare skall också vara transparenta.
Det produktionskopplade stöden var en speciellt viktig fråga. Det hänger samman med att förhållandena är ganska olika i mellersta Frankrike och i Norra Finland. Man röstade också för förslaget att bibehålla sockerkvoterna till år 2020, och mot förslaget till röjningsförbud för torvmarker. Båda frågorna är viktiga för Finland.
Men med parlamentets beslut är reformen långt ifrån klar. Nu väntar förhandlingar mellan parlamentet och medlemsstaternas jordbruksministrar. Men också efter det att alla har kommit överens har vi inte råd att luta oss tillbaka. Vi måste redan nu börja tänka på nästa steg.
Den största utmaningen i europeisk jordbrukspolitik är nämligen inte att slå fast hur mycket stöd varje jordbrukare ska få eller vilka metoder som är mera miljövänliga än andra. Utmaningen är att bibehålla intresset för jordbruk som sysselsättning. Utan intresse för jordbruk kan vi säga adjö till alla högtidliga principer om försörjningsberedskap och en livskraftig landsbygd.
Intresset kan inte tvingas fram, utan lagstiftningen bör skapa ett ramverk som lämnar tillräckligt mycket osagt för att jordbrukaren själv ska ha utrymme att utveckla sin verksamhet, både teknologiskt och ekologiskt. Allting kan inte dikteras uppifrån. Och ännu viktigare, innovationer inom jordbruket sker på åkern och i ladugården, inte i kommissionens eller parlamentets korridorer.
Det ska ske genom uppmuntran, inte genom skrivbordsförslag av människor som aldrig har vadat i snön. Detta kräver inte mer pengar, utan bättre användning av existerande resurser. Det, för att återkomma till vad jag har sagt om långtidsbudgeten, är vetekornets kärna.
Nils Torvalds
