Lördag 26 januari publicerades följande kolumn i tidningen Västra Nyland och en i allt väsentligt likadan kolumn i tidningarna Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser och Borgåbladet:

EU-fundersamhet

Jag tror att en stor del av mina 753 kolleger i Europaparlamentet då och då funderar över vad det var som gick fel med den Europeiska unionens alla goda föresatser. Alla gör det inte, vissa njuter av att det går illa. Men misantropers bidrag till mänsklighetens välgång har aldrig varit särdeles imponerande.

Vi kan till att börja med slå fast den demokratiska utgångspunkten: utan medborgarnas understöd finns det ingen framtid för EU. Det här axiomet – om vi nu talar i geometriska termer – är dock inte helt entydigt. Bristande understöd kan också bero på bristande ledarskap och att det ännu inte har funnits den europeiska ledare som har visat riktningen framåt och därmed vågat ta strid med den allmänna opinionen. Och att ta strid är ibland nödvändigt, för när idealen försvinner tar de negativa nyheterna över, vilket Storbritanniens premiärminister David Cameron med all önskvärd tydlighet demonstrerar.

Men trots att det demokratiska axiomet kan ha sin avigsida i bristande ledarskap, måste demokratin ändå vara den bärande utgångspunkten. Därför måste vi också återkomma till en och samma fråga: vad var det som gick fel?

En liten fingervisning får vi om vi granskar de – tja – vetenskapliga analyser, som gjordes efter besluten i Maastricht 1991. Tjaet beror på att det som utger sig för att vara samhällsvetenskap ofta bara är förklätt ideologiskt önsketänkande, som man pryder med fotnoter och en litteraturförteckning.

Så var det kring 1990-talet. Chicago-skolans laissez-faire-ideologi, som ofta felaktigt har beskrivits som någon form av liberalism, förkunnade att en oinskränkt frihandel och en nattvaktsstat under alla omständigheter skulle skapa lycka och framgång. Det var egentligen ett recept från 1800-talet och vi vet hur det gick. Samtidigt fanns det en rad samhällsvetare, som räknade med att medborgarnas ekonomiska intressen skulle skapa en demokratisk majoritet för den här framtidsvisionen. Utgångspunkten hade varit – och den finns på ett ansvarsfullt sätt beskriven av Robert E. Baldwin i en artikel från 1989 – att det fanns en medborgargrupp inom hemmamarknadsindustrin som drabbades. För den gruppen skulle det behövas stödåtgärder. Resten skulle klara sig bra eller ännu bättre.

Men teoriernas mästare – och politikerna – förbisåg fyra faktorers samverkan: globaliseringens lokala följder, de återkommande kriserna, integreringen av de forna öststaterna och bristerna i eurons konstruktion.

Beräkningen gick alltså inte ihop. Chocken blev mycket större och plötsligt såg ekvationen om medborgarnas intressen också helt annorlunda ut. Under gynnsammare omständigheter hade det antagligen varit möjligt att genomföra en radikal liberalisering av den europeiska handeln, men vi klarade inte av uppgiften när alla utmaningar nästan samtidigt slog ner på oss med förödande kraft. Och den klockan går inte att vrida tillbaka. Gjort är gjort – i synnerhet när det har gjorts fel.

Det är det vi nu försöker reda upp. Men det kommer att förutsätta lite ödmjukhet inför medborgarnas livsvillkor. Och ledarskap.

Nils Torvalds