Lördag 23 februari publicerades följande kolumn i tidningarna Åbo Underrättelser, Österbottens Tidning, Västra Nyland och Borgåbladet:
Slakt och avstånd
Ibland är det småsaker som blir kvar i någon hjärnvindling och retar en. Någon gång på hösten var det en omröstning i Europaparlamentet om undantag för långa slakttransporter. För mig var det en principfråga, som jag dessutom trodde mig ha en viss grundläggande kunskap om.
Jag tror att jag vet vad långa avstånd handlar om.
När jag första gången tog mig ut till Tunhamn i Åbolands skärgård, på egen hand i det som då ännu hette Hitis kommun, tog resan minst tolv timmar. Redan bussresan till Dalsbruk tog sex timmar på leriga och gropiga vägar. Postbåten Skum tog sig så småningom genom en då ganska obebyggd skärgård till Högsåra och tant Linneas postkontor. Där väntade jag på Vänö-posten, som sedan med sex knop tog mig över fjärden till Tunhamn.
Senare har jag som journalist följt med mjölkens väg från Finlands nordligaste mjölkgårdar till mejeriet i Rovaniemi. Det mejeriet finns inte längre. Och långt tidigare försvann mejeriet i Nordanå på Kimitoön.
Finland är alltså de långa transporternas land – också om det idag går betydligt snabbare än på 1950-talet. Men också i övriga Europa är avstånden långa.
Det är därför som jag, inte utan oro, har följt med skandalen med alla de hästar som transporterats kors och tvärs över kontinenten. Röster höjs nu på att (ännu) mer reglering behövs, trots att skandalen i själva verket inträffat som en konsekvens av att nuvarande reglering lett till en alltför storskalig och industriell matproduktion – med långa avstånd som konsekvens.
Korta transporter och närslakt skulle ge mindre plåga för djuren, färre tillsatsämnen och bättre kvalitet på lammsteken. Men människan är inte alltid ett klokt djur. När nyheterna om galna ko-sjukan spred sig över Europa för snart femton år sedan slog man till – med slaktsläggan. Och det var slakterierna som slaktades när man beslöt sig för att avskaffa de olika föreskrifterna för stora och små slakterier. Alla skulle rymmas i samma strumpbyxa, med följden att man drog mattan undan för små och medelstora slakteriers förutsättning att existera.
Men också vi i EU blir klokare (även om alla inte är helt övertygade om det) och det finns nu en ljusning vid horisonten.
EU:s landsbygdspolitik ska – igen – förnyas och det kan komma att bli en kovändning för EU:s synsätt på slakterier.
Det nya landsbygdsprogrammet innehåller många goda föresatser, som mest handlar om små och medelstora företag. Nu understryker man betydelsen av lokala näringskedjor. Det är något vår landsbygd alltid har känt till: du överlever inte i skärgården eller på landet utan att vara en mångsysslare.
Mångsyssleriet kan bestå av ganska olika aktiviteter; lite turism, lite köttproduktion eller fårskötsel, lite fiske, lite naturvård, lite reparationsarbeten, lite service. Men för att det här mångsyssleriet skall vara ekonomiskt möjligt får inte bestämmelserna förutsätta jättelika investeringar.
Småskalighet måste alltså vara småskalighet också i föreskrifterna.
Nils Torvalds
