Europa – och därmed Europeiska unionen – står inför utmaningen att överleva – eventuellt utan alla de stödfunktioner som under decennierna efter andra världskriget har hållit världsdelen på den ekonomiska utvecklingens och fredens väg.
Den transatlantiska bron hotar att raseras av en sanslös men ändå tänkbar utgång av höstens amerikanska presidentval. Samtidigt har Ryssland blivit ett akut hot genom en krigföring, som i bestialitet förefaller överstiga vår vardagliga fattningsförmåga. Mot den här bakgrunden väljer Europa ett nytt europeiskt parlament och siktar på framtidens horisonter.
Förstår vi – riktigt – utmaningarnas omfattning och är vi utrustade med tillräcklig insikt om vad det är som driver oss framåt, bakåt eller åt sidorna?
Den första besvärliga frågan vi måste ställa oss handlar om populismens framfart. Vad är det som driver en stor del av Europas medborgare att rösta på partier som egentligen borde beskrivas som alternativlösa?
Den här frågan är ingalunda ny. Den ställdes säkerligen redan av Thomas Mann under Tysklands långsamma färd mot det nazistiska mörkret. I hans tal om de andliga tendenserna i dagens Tyskland (1926) beskriver han en tysk strävan efter kaos och det irrationella.
När jag läser texten nästan 100 år senare känns den som en beskrivning av dagens högerpopulistiska krafter. De demokratiska institutionerna förmår inte beskriva utmaningarnas omfattning. Därför avvisar man alla försök att bygga upp, att åstadkomma nödvändiga förändringar. Efter oss kommer, om nu inte syndafloden, så i alla fall ett oöverskådligt kaos.
Det är i och för sig den lilla människans existentiella rädsla inför allt man inte klarar av. Men vad är det som driver den här längtan efter kaos?
Oliver Nachtwey – professor vid Basels universitet – har i två olika sammanhang publicerat forskningsresultat om högerpopulismens drivkrafter och slutsatserna är – i all sin enkelhet – frapperande: EU uppfattas som ett system, som blandar sig i medborgarens dagliga liv. Den beskrivningen kan förefalla lite överraskande. Är det inte politikens ändamål att just blanda sig i, och förändra vardagens omständigheter?
Den stora skillnaden är att EU:s inblandning uppfattas som någonting icke-legitimerat – som någonting utanför den demokratiska legitimiteten.
Jag tror att det här är ett intressant spår, som vi alla – i demokratins namn – borde försöka följa.
Den allvarligaste bristen i all europeisk lagstiftning är den bristande subsidiariteten: det vill säga besluten fattas så långt från medborgarens vardagliga bekymmer. Den upplevelsen är ingen tillfällighet och ingen villfarelse.
Till den europeiska kommissionens självgodhet hör, på en alldeles principiell bas, att skjuta subsidiariteten åt sidan. Den åsidosättningen ger kommissionen den juridiska rätten att föreskriva medlemsländerna – och därmed medborgaren – vem som har beslutskompetensen.
Dagens europeiska längtan efter populismens kaos är alltså till en stor del någonting självförvållat och det är den här lite kamikaze-artade verklighetsflykten det nu valda parlamentet måste försöka motarbeta. Och förutsättningarna finns.
Under parlamentsmandatet 2019–24 fanns det två alternativa majoriteter. Den ena utgick från den s.k. von der Leyen-majoriteten (VDL) och bestod av Europeiska folkpartiet EPP, socialdemokraternas S&D och den liberala mittengruppen för ett förnyat Europa RE. Den alternativa majoriteten gick från RE över S&D med de gröna till vänster.
En stor del av kommissionens förslag gick ganska långt till vänster om VDL-majoriteten och ledde inte sällan till att besluten drevs igenom av den alternativa majoriteten bestående av S&D, RE, den gröna gruppen, ibland ännu med understöd från vänstern.
Den här alternativa majoriteten åstadkom, i nära samarbete med kommissionen, beslut som ofta skapade besvärliga motsättningar i förhållande till medlemsländernas naturliga och strukturella förutsättningar och som nu kommer att visa sig svåra att implementera i nationell lagstiftning.
Det kommer alltså att finnas kvar ett implementeringsbehov, som ganska lätt framkallar nya kaotiska strävanden och gör det under omständigheter där vi minst av allt behöver mera kaosdrivna politiska processer.
I just den här meningen ger det nyvalda parlamentet ett lite vagt löfte inför framtiden: det finns bara en fungerande majoritet och den består av EPP med 185 mandat, S&D med 137 och RE med 79. Det ger en majoritet på 401 ledamöter. Det finns ingen fungerande majoritet till vänster och till höger kan man enbart skapa en illegitim majoritet med den yttersta högern.
Men en fungerande lösning ställer ett ofrånkomligt krav: kommissionen måste frångå sin egenmäktiga förkärlek för överdetaljerade lagstiftningsförslag. Det förutsätter i sin tur en stark ledning, en ledning som ser behovet av att fortsätta den gröna given, att hålla fast vid en genomgående laglighetsprincip och att med europeiska medel rädda Ukraina.
Det är inga lätta uppgifter, men de är genomförbara. Dessutom finns det inte riktigt andra alternativ.