Under 1800-talet och en del in på det följande århundradet framstod Förenta staterna som den skinande staden uppe på berget, som ett framtidshopp och en målsättning. Sen gick det ett halvt sekel och ryktet om den skinande staden brändes till aska av kriget i Vietnam och rasdiskrimineringen. Det hänger ihop med 1960-talet.
Ännu under de olympiska spelen i Rom 1960 var det snälla afroamerikaner som knep guldmedaljerna. Kvar i mitt minne finns Wilma Rudolph med tre guldmedaljer. Åtta år senare såg det annorlunda ut. Tommie Smith och John Carlos blev inte enbart berömda för guld- och bronsmedaljen på 200 meter. De gick världen runt för protesten under prisutdelningen. Till samma epok hör bilden från 1972 av den napalmbrända flickan Phan Thi Kim Phuc i Vietnam.
Förenta staterna hade förlorat sin position som demokratins mönsterland. Att någonting var allvarligt på tok underströks av raskravaller och politiska mord. Listan från de avgörande åren behöver bara tre namn: John F. Kennedy, Martin Luther King och Robert F. Kennedy.
Under det här seklet blev det inte mycket bättre. Teknologiskt blev landet naturligtvis en föregångare, men Donald Trump och den ganska specifika amerikanska populismen gav oss en varning. Världen var grundligt förändrad och Tocquevilles demokratiska ideal föreföll ha förlorat sin dragningskraft.
Dessutom. Efter Sovjetunionens sammanbrott kanske det inte riktigt fanns demokratiska utmaningar. Marknadsekonomin och demokratin föreföll ha vunnit och den problemfria vägen framåt var utstakad. Kanske vi alla blev en aning liknöjda.
Sen steg Vladimir Putin in på scenen och inledde sin propagandaoffensiv om Rysslands storhet. Föga anade vi då att den retoriken småningom skulle utvecklas till en regelrätt militaristisk verksamhet. Inte ens annektionen av Krim lyckades väcka alla. Hundra år av sovjetisk historieskrivning hade gjort sitt.
Men hundra år av så småningom ett allt mera desillusionerat och ideallöst Amerika (och ett skrangligt skolsystem) hade också gjort sitt och vänt blickarna i Förenta staterna inåt.
För mig blev den politiska diskussionen inom ledarskapet för Kongressen den mest allvarliga utmaningen. Skulle Förenta staterna inför Rysslands krig i Ukraina frånta sig sitt ansvar. Den frågar berör oss på två sätt: har vi burit vårt ansvar och har vi bidragit till att Förenta staterna inte längre sett sitt.
Beslutet om att nu ge de nödvändiga medlen för att Ukraina ska klara sig har återställt något av ett förlorat förtroende.