Men när jag lyssnade på Vladimir Putins tal ett dygn efter terrorangreppet mot konsertsalen i Moskvas nordöstra utkanter var jag alldeles säker på att både Putin och vi på andra sidan gränsen reagerade och handlade utgående från gamla invanda mönster.
Putin talade om hämnd. Det har han gjort ganska ofta och på ett eller annat sätt har han också försökt genomföra hämnden. Den kommer på olika sätt, men den kommer. Han hämnades på systemets överlöpare, han hämnades på Ukrainas sätt att skada bron över Kertj-sundet, han hämnades i tiderna på tjetjenerna, och han hämnades framförallt på Aleksej Navalnyj.
Den här sortens hämnd hänger psykologiskt ihop med gäng, maffian och ryska kriminella ligor. Det är sättet att hålla dem samman. Där finns inte individens fria val att vara med eller att inte vara med. Och det säger samtidigt en hel del om tillståndet i Ryssland. Hoten och de inbillade hoten håller samman riket. Det är dåligt murbruk.
Min första reaktion på Putins tal gick tillbaka till hösten 1999 i Moskva. Vladimir Putin hade i början av augusti blivit Rysslands premiärminister. Den 9 september körde jag och min finska kollega med full fart ut till ett sönderbombat bostadshus lite utanför Moskvas centrum.
Det visade sig senare – också om allt kring händelserna är hemligstämplat – att det egentligen var den ryska staten – och personligen nuvarande försvarsminister Sergej Sjojgu och hans förman Vladimir Putin, som stod bakom det terrordådet och hade gett order om det.
Den 7 mars hade Förenta staternas ambassad i Moskva varnat sina medborgare för att det fanns uppgifter om ett förestående terrordåd. Amerikanska medborgare i Moskva varnades för att besöka folksamlingar och speciellt varnades de för att besöka konserter. Inga motsvarande varningar riktades till den ryska befolkningen från de ansvariga myndigheternas sida.
Det finns alltså ett besvärligt mönster, som åtminstone antyder att den ryska säkerhetstjänsten inte tog varningarna på allvar eller inte brydde sig om att skydda sina medborgare. Om de visste om hotet och tilltrodde det någon form av sannolikhet borde de ha reagerat, men ingenting i förarbetet inför konserten i Krokus Siti (så stavas det om man översätter det från ryskan) antydde att några som helst åtgärder hade vidtagits.
Slutsats: terrordådet behövdes för andra ändamål.
Det finns ett tidsfönster för att nu använda alla tillbudsstående ryska medel mot Ukraina. Det tidsfönstret har västvärlden åstadkommit genom att inte i tid förse Ukraina med den nödvändiga militära arsenalen.
Men nu gäller det!