Jag har under de senaste veckorna och månaderna varit allvarligt oroad över våra möjligheter att hålla det svenska mandatet. Det finns ingenting glädjande i att vara den sista svenska meppen från Finland och den utmaningen hänger ihop med ett antal politiska och demokrafiska utmaningar.
Våra sannfinska (o)vänner visste inte vilken tjänst de gjorde oss när de satte igång köret om den i deras tycke obehövliga svenskundervisningen och i samma anda förklarade att det vore bättre att göra sig av med Åland. Det blev som ett politiskt direktcitat ur Gustaf Adolfs fältpsalm: Förfäras ej du lilla hop…
Förfäran höll i sig några år och återkallade finlandssvenskar och ålänningar till den kulturella dagordningen: utan en politisk representation i Finlands riksdag hamnar den här kulturen på det sluttande planet. Angreppen stärkte oss, vilket bl.a. förde med sig att också jag återvände till det politiska fadershuset under devisen utan SFP klarar vi inte den kulturella och politiska utmaningen.
Men när vattnet flyter under broarna späds också erfarenheterna ut. Vi blev mindre alarmerade och mindre alarmistiska. Det innebär nya faror. På den politiska dagordningen kommer det in nya frågor. De globala utmaningarna är enorma, de europeiska vanskliga. Det innebär ofta att modersmålet och fädernekulturen skjuts i bakgrunden.
Med sitt klargörande om att hon avgår från ordförandeposten på SFP:s partikongress i mitten på juni undvek Anna-Maja att låta en besvärlig och lite suddig diskussion om hennes eventuella avgång ta överhanden i valkampanjen inför Europavalet. Min misstanke är att en sådan diskussion hade blivit katastrofal och skuffat oss några steg närmare gropens kant.
Nu kan vi gå en annan väg, men den vägen förutsätter att vi klarar av att tala om alla våra utamningar, om alla våra olika områden, om alla våra fragmenterade kulturhabitat. Om vi väljer någon annan väg – dvs om vi väljer att ställa de olika kulturhabitaten mot varandra – lyfter vi lätt upp en skult där de står att vi inte bryr oss om att tala till alla svenskheter vi har i vårt avlånga land. Det betyder samtidigt att vi rangordnar de olika delarna av vårt kulturhabitat; att någonting är en mera ren finlandssvenskhet. Samtidigt vänder vi ryggen åt den delen av majoritetsbefolkningen som fortfarande är övertygade om att det finns en speciell svenskspråkig liberalism, ett speciellt svenskspråkigt frisinne som är till gagn för hela landet. Det handlar om den förståelse och den tillit vi åtnjuter av den finska kulturens bästa representanter.
Dem skall vi också tala till när vi går in i kampanjen för en röst i Europa och en stark röst här hemma.