Under de två senaste passagerna har en skarv suttit uppe på bojen. Näbben har varit vänd – majestätiskt? – uppåt som om ingenting kunde gå att göra för att få bukt på det djuret.
Under alla mina år i Europaparlamentet har jag fört en ojämn kamp mot skarven och de senaste rapporterna visar igen att antalet skarvbon har ökat.
I något skede försökte jag påverka besluten inom den av miljöministeriet tillsatta arbetsgruppen. Då försökte man trösta yrkesfiskarna med att antalet skarvbon hade minskat. Det var en mycket tillfällig minskning. Det visste antagligen också tjänstemannen från miljöministeriet, men nödlögnen var avsedd att ge ett intryck av att man egentligen hade varit bekymrad över utvecklingen. Det man ville antyda var att nu hade utvecklingen vänt. Därför var problemet mindre och behövde inga hårdare åtgärder.
Uttalandet antydde också en annan sak. Man kände till fluktuationerna. Det trodde vi också att kommissionen kände till, men förslaget om att stoppa strömmingsfisket antydde igen det motsatta. De senaste timmarna har jag ägnat till att läsa igenom rapporterna om strömmingsbeståndet i Östersjön.
Rapporterna pekar på två omständigheter. Först att strömmingsbeståndet har gått upp och ner och det beror på en rad omständigheter – allt från spiggen till klimatförändringen. Sedan att strömmingen under de två senaste åren egentligen har klarat sig förhållandevis bra.
På fabriken i Kasnäs har man inte haft en möjlighet att kolla storleken. Det skulle skapa en överstor byråkratisk arbetsbörda. Däremot har man lite koll på hur feta strömmingarna är. Den kollen antyder att strömmingen i de områden därifrån huvuddelen av fisken kommer mår bättre än på länge.
Den som däremot mår mindre bra är fiskaren. Statens uppgift är att skydda sina medborgare, men den bekymrade sig mera om skarven än om fiskaren. Sen tycks det inte störa nattsömnen om man flyger in norsk lax, som uppenbarligen borde ha en CO2-stämpel.
Men jag störs alldeles oerhört av att kommissionen igen förefaller fatta sina beslut på ideologiska grunder och utan att konsultera de beståndsrapporter som finns. Rapporterna visar nämligen också att inte ens forskarna vet allt om hur fisken har sin gång.
Den allvetande – och allestädes närvarande – kommissionen vet alltid bäst. En farlig väg att gå för EU.