Välfärdsstaten uppstod inte av sig själv. Den byggdes på basen av de naturresurser vi hade och med de strukturer som hade skapats under seklens gång. Ganska ofta behövdes det lite aktivitet utifrån för att vi inte enbart skulle se det som fanns närmast näsan, utan också granska vad som kunde vara möjligt. Och om det behövs ett exempel på den saken kunde väl norrmannen Hans Gutzeit fungera ganska bra.
Välfärdsstatens nya uppgifter är också ett intressant område. I Förenta staterna och Tyskland fördes det redan på 1970-talet (och sannolikt också i andra västliga demokrater) en debatt om möjligheten att regera utgående från en demokratisk ordning, som från den tiden framåt har pressats av ständigt växande åtaganden.
I dagens värld är det klimatförändringen och Rysslands krig i Ukraina, som testar demokratins hållbarhet och påverkar skogsdebatten. Det senaste exemplet fick vi under sammanträdesveckan i Strasbourg i mitten av september.
Parlamentet godkände en resolution om torkan, skogsbränderna och de extrema väderleksförhållandena. Inför gruppdebatten var jag redan förberedd på att igen vara tvungen att förklara att vi har så många olika sorters skog att det lite dominerande angreppssättet med ”one size fits all” inte riktigt räcker till för att klara av utmaningarna.
Men jag hade fel.
På bordet fanns en ganska balanserad text, som dels underströk behovet att ta bort farligt och lätt antändligt material ur skogen (vilket alltså vår skogslag egentligen också förutsätter) och att försöka utveckla skogsbruket utgående från principen nära naturen. Miljöorganisationerna har ganska länge haft close-to-nature som sitt huvudsakliga krav.
Frågan som vi nu ställer oss lyder därför så här: vad var det som nu vände på frågeställningarna?
Svaret är uppenbart. Skogbränderna i EU:s sydligare medlemsländer har uttryckligen pekat på hur besvärligt det kan bli om det i en uttorkad skog dessutom finns en massa lätt antändliga kvistar, buskar och växter.
Jag hade alltså nöjet att berömma min kollega Irene Tolleret och det visade sig igen att beröm (morot) är bättre än skäll (piska). Irene kom efter mötet och gav mig en kram!