Jag hade lyssnat på Leonid Brezhnevs tal på den 25:e partikongressen tio år tidigare. Ännu värre var talen på den 26:e partikongressen. Sluddret och otydligheten var synnerligen märkbart – direkt pinsamt.
Nu var det annat ljud i skällan.
Frågan vi ställde oss medan vi lyssnade på talet löd så här: Kan Gorba sluta talet som traditionen krävde, dvs avsluta talet med den rungande välgångsönskningen: Länge leve Sovjetionens kommunistiska parti!
Vi var överens om att det inte egentligen passade in i talets stil, men kunde Gorba så klart och tydligt lämna traditionen. Vi slog ett skämtsamt vad om det. Insatsen var en ölburk, men det var egentligen Gorbatjov som vann. Han avstod från den självbelåtna gamla avslutningen. För oss var det en signal.
Men sättet att frångå det som traditionen påbjöd, ställer också en viktgare fråga. Siktet var inställt på att reformera riket, men hur skulle det reformarbetet genomföras? Nu har vi sett ryska, postsovjetiska reformförsök i 30 år och det är dags för ett mellanbokslut.
Ett samhälle består av ett ofantligt antal hårda, men ofta osynliga strukturer. Varje reform, varje förändring borde följaktligen klara av att se de myriader av följder en reform tvingar fram. Det är lite som det klassiska exemplet med att fördubbla antalet vetekorn på schackbrädets rutor. I början ser det lätt ut: ett korn, två korn, fyra korn, åtta korn, 16, 32, 64. På följande rad blir det redan lite svårare: 128, 256, 512, 1024, 2048, 4096, 9192, 16384. Sen skenar det iväg och blir oöverskådligt. I slutet av den tredje raden är kornens antal redan 4 194 305.
Gorbatjov törnade alltså mot reformmöjligheternas osynliga vägg och tvingades ge upp. Fredligt och till ett högt personligt pris. Det är hans stora förtjänst.
Vladimir Putin har stått inför samma osynliga. När han 2001 talade inför den tyska förbundsdagen var det med ett löfte om att fortsätta reformerna och nedrustningen. Men också han körde i väggen och med KGB-lärjungens hela inbyggda logik valde han en alldeles annan väg. Han valde att följa alla fördomar, att understöda gaphalsarna och att aldrig ta det personliga ansvaret.
Han valde den sannryska vägen och driver nu på det största kriget Europa har sett sedan andra världskriget. Vägen han valde, handlar om reformerbarheten i det ryska samhället. Det är en stor och svår fråga.
Den belyser väl Michail Gorbatjovs livsgärning.