Men plötsligt är vi där igen!
Efter Rysslands angrepp på Ukraina har vårt intresse igen riktats in på vår rastlösa och tidvis så aggressiva östra granne och min ryska biblioteksavdelning håller igen på att växa till sig, men den här gången med en speciell inriktning på förhållandet mellan det ryska imperiets centrum och utkanterna. Och där öppnar sig nya insikter.
Västeuropeiska och amerikanska forskare sysslade under en stor del av efterkrigstiden med kolonialismforskning. I brännpunkten för den forskningen fanns de gamla kolonaialmakterna England, Frankrike, lite Tyskland och Japan, men också Förenta staterna. Det intressanta är att forskarna – men kanske också vi – av någon obegriplig finkänslighet lät bli att granska jordklotets överlägset största kolonialmakt – Sovjetunionen. Det är nämligen ett vansinnigt intressant ämne och det handlar i högsta grad om Ukraina.
Från stalintidens obehagliga skenrättegångar känner vi – någorlunda – väl till rättegångarna i Moskva mellan 1936 och 1938, men systemet hade provkörts i Ukraina redan 1930 och på ett sätt som känns igen med stort obehag.
Det börjar med att myndigheterna systematiskt samlar ihop en massa lögner. Sen plockar man ut en lite svag men djupt oskyldig människa med anknytning till den grupp man redan har föresatt sig att förinta. Följande steg är tortyr och framtvingade eller helt enkelt förfalskade bekännelser. Tilll slut kommer den på förhand fastställda dödsdomen. Så gick det till i operahuset i Charkiv när Stalin ville bli av med dem han stämplade som nationalister.
Sen rullar vi filmen 92 år framåt. Samma systematiska lögner, samma systematiska beskyllningar. Döden kommer på ett lite avvikande och förment lagligt sätt. I Moskva skapar man bara en lag som införlivar delar av Ukraina med det ryska imperiet. Det är samma skenbara och vedervärdiga laglighet, som går igenom.
Men hur kan det vara så här? Hur ser inte Vladimir Putin vilket falskspel han driver. Svaret fick jag i det senaste tillskottet i Rysslands-biblioteket: Dietrich Geyers ”Das russische Imperium”. Där fanns det en kapitelrubrik, som i all sin enkelhet innehöll en chockerande sanning: Gesellschaft als staatliche Veranstaltung – Samhället som en statlig tilldragelse.
Samhället ägs inte av medborgarna, det spelas av en diktatorisk ledning!