Men för klarhetens skull kan det vara skäl att räkna upp de största
förändringarna.
1. Förenta staterna går under det närmaste decenniet in i en obehaglig
utvecklingsfas. Den dominerande tendensen förefaller vara att bygga ner
den demokratiska representationen och det är synnerligen osannolikt att
Högsta domstolen i sin nuvarande sammansättning kommer att förhindra
att delstaternas eliter godtyckligt förändrar regelverket. Gerrymandering –
dvs fiffel med valområdenas gränser – är en gammal försyndelse, som nu
upplever en ny höjdpunkt. Det betyder att förtroendet för den
demokratiska processen undergrävs systematiskt. Det ger i sin tur signaler
om en ihållande obalans.
2. I Ryssland hann demokratiska processer aldrig riktigt slå rot. I väst
blundade man redan 1996 inför hotet om en valseger för det ryska
kommunistpartiets presidentkandidat Gennadij Ziuganov. Efterräkningen
kom i form av Vladimir Putin. Under de senaste åren finns det väl knappast
en enda demokratisk regel som inte har kränkts. Den högsta maktens
systematiska sabotage av samhälleliga regelverk nådde sitt moraliska
botten i och med förbudet av Memorial, men framför oss kommer vi att ha
en ändlös rad av asymmetriska provokationer i ett ekonomiskt
sammanhang, som blir allt mera utsiktslöst.
3. I det här internationella läget växer Kinas inflytande oerhört kraftigt, men
de ekonomiska framstegen hotas av en urban befolkning, som så
småningom växer ut ur partiledningens förmynderi. Den första varningen
kom redan 1989 på Himmelska fridens torg. Den andra varningen kom i
Hongkong. Den tredje varningen är med säkerhet på väg under den hårda
disciplinens utslätade yta.
Det är inom den här globala triangeln Europeiska unionen försöker bana sin
väg in i framtiden. Men utrustningen är inte den bästa tänkbara. I unionens
tidiga historia fanns det en stabiliserande balans mellan fransk politik och tysk ekonomi. Den balansen kompletterades för en tid av Storbritanniens
medlemskap. Nu finns det tecken på att balansen har rubbats allvarligt.
Ju mera EU utvecklas som en transferunion – och det senaste exemplet kom
med kommissions förslag om att lägga vantarna på utsläppshandelns stadigt
ökande intäkter – desto mindre blir det tyska inflytandet, som dessutom nu
ytterligare försvagas av en desorienterad tysk regering. Allt mera kommer att
bestämmas av Frankrike med sina sydliga och östliga bundsförvanter.
Lösningen kunde vara en förstärkt och fungerande federalism, men
Konferensen om Europas framtid, som nu pågår (visste ni det?) är en tandlös
och nästan tragikomisk tillställning. Konferensen borde dra upp linjer om hur
makten på ett hållbart sätt måste fördelas mellan medlemsstater och unionen.
Det gör konferensen inte!
Vi kommer under en hotfylld framtid att leva med upprepad improvisation
utgående från artikel 352 i Fördraget om unionens funktionssätt. Det var en
dålig lösning redan långt tidigare. Enbart under åren från 1985 till 1999 kom
kommissionen med 340 beslut baserade på en undantagsklausul. Längre fram hittade jag inte tillförlitlig statistik.
Det är en skandalöst dålig förvaltningstradition.