Men Covid-19 har gjort det svårt. För att citera en annan Nils: ”Nu är tillvaron
platt, som en nedsutten hatt…” Besöken har under hela året varit på kort.
Nästan lätt räknade på ena handens fingrar.
Men också en tillvaro tillplattad av Covid-19 har haft sina höjdpunkter. Det
roligaste, men ingalunda det minst ansträngande, var en fisketur till de steniga
vattnen väster om Bergö.
När jag lägger ut mina nät utanför viken på Tunhamn blir det ett eller två nät.
När Kim Sundén lade ut sina nät handlade det om hundratals meter.
Söndagsfiskarens lätta liv får sin höjdpunkt när man räknar in den andra siken.
Jag vet inte exakt hur många fiskar vi tog upp med Kim, men det var ingen
höjdpunkt i hans fiskeliv. Konkurrensen med skarvar och sälar är benhård och
om myndigheterna inte vill göra någonting försvinner kustfisket så småningom.
Jag tror att Kim uttryckte det så här: ”Man ska väl vara lite dum för att syssla
med det här!”
Dum och dum! Den mycket välförsedda fiskdisken i vår närbutik har en ny våg.
I det lilla textfönstret ser man rad efter rad varifrån fisken kommer, när den är
uppfiskad, om den är odlad eller vild. Det är mycket lärorikt att låta texterna
flimra förbi – och eventuellt gå in i hjärnan.
Det finns en sak vågens textfönster (ännu) inte visar: fiskens koldioxidavtryck.
Den norska laxen har ett stort avtryck redan på grund av det sätt på vilket man
matar fisken. Utanför Stavanger har jag sett en fiskodling med 1000 meter
vatten under kassen. Det gör att man inte riktigt behöver snåla med
matningen. Laxen växer och möter oss senare på restaurangborden i
Strasbourg eller Bryssel – eller som sushi i Japan. Flygfisk!
Samtidigt har vi en diskussion om vad man borde äta eller inte borde äta.
Undersökningarna säger att vi borde äta mera fisk, men koldioxidavtrycket
säger att det kunde finnas lite klokskap i hur vi förvaltar våra fisktillgångar.
Vårt miljöministerium har redan länge varit fastlåst i en omöjlig intern konflikt.
Ut kommer det en aldrig sinande ström av goda råd, men när det handlar om att klara av enklare beslut går ministeriet i stå.
Allt vi vet om Östersjön säger att sälstammen har vuxit till ohanterliga
proportioner. I en dokumentär om biologisk balans i naturskyddsområdet
Gorongosa i Moçambique talade man om hur rädslans effekt klarade av att
återställa balansen mellan olika habitat, men det finns ingen rädslans effekt
vare sig för skarven eller för sälen.
Den enda rädslan jag känner handlar om förvaltningsdumhet!
Gott nytt år alla Yrkesfiskare!