Efter klimatmötet i Sharm-el-Sheikh (COP27) var många av oss deltagare och observatörer lite bekymrade. Samarbetet mellan G77, BRIC-länderna och Kina hade skapat en risk för att det globala klimatsamarbetet kunde gå i baklås. G77 uppstod under 1960-talet i samband med FN:s handels- och utvecklingskonferenser (UNCTAD). Det var alltså en samarbetsorganisation för – huvudsakligen – världens fattigaste länder. Under årtiondenas gång hade man hamnat in under Kinas politiska inflytande och i den internationella armbrytningen därmed också skaffat sig ett fungerande inflytande.
Det är just det här inflytandet som är intressant och värt lite eftertanke. G77-länderna har dåliga erfarenheter av århundraden av kolonialt förtryck. Det finns alltså en mental spärr i förhållande till de gamla industriländerna i väst. Om man därtill lägger Latinamerikas misstroende mot Förenta staterna, har vi framför oss en utmaning. Utmaningens andra ända är klimatet. Om Kina fortsätter att bygga ut sina kolkraftverk och Indien inte heller gör någonting, spelar det globalt sett egentligen ingen större roll om vi minskar på vårt CO2-fotavtryck.
Det här är grundproblemet vi har framför oss. Kina hänvisar till sina historiska utsläpp i förhållande till den industriella revolutionens föregångarländer. Om vi enbart mätte Finlands historiska utsläpp har vi inte så mycket skuldbörda, men EU räknas som en operatör och det gör vår gemensamma europeiska skuldbörda större. Därför finns det en lite besvärlig jo-och-nej diskussion om vi ska öka motståndskraften och anpassningsförmågan (resiliensen) i systemet och/eller betala för andras övergångskostnader. Kina vill inte betala och G77-länderna hänvisar till sin ekonomiska eftersläpning och det koloniala arvet.
Med svartvita jo-och-nej-diskussioner kommer vi inte vidare. Därför hade jag genast efter COP27 föreslagit att vi kunde testa Brasilien efter det att Jair Bolsonaro hade förlorat presidentvalet och ersatts av Luiz Inácio Lula da Silva. Det var orsaken till fyradagarsbesöket.
Var det någon vits? Rörde någonting på sig?
Jo, men det finns många frågetecken i marginalen. Eftersom det var mitt förslag beslöt någon att jag också skulle vara ordförande för delegationen. Det var enormt intressant eftersom jag hade förberett mig på att inte stiga in i diskussionerna med den vite mannens pekfinger framför näsan på våra värdar. Jag började en diskussion med att understryka att jag kommer från ett litet, litet land, som aldrig har haft en chans att bli en kolonial förtryckare. Med mig i bagaget hade jag dessutom en bok jag antagligen hade köpt 1968: André Gunder Franks Capitalism and Underdevelopement in Latin America. Författaren träffade jag långt senare på en FAO-konferens i Rom. Med den boken viftade jag under en konferensinledning.
Det lönar sig alltså ibland att inte vara så stor och stursk av sig. I den brasilianska nationalkongressen fick vi mera gehör än vi hade väntat. Ordföranden för deputeradekammarens miljöutskott frågade om vi också ville inbjuda en delegation från deras sida till Europaparlamentet. Jag hade naturligtvis inte en fullmakt att tala på hela parlamentets vägnar, men en inbjudan kommer säkert. Och vi kan, med lite större tillförsikt, granska våra klimatutmaningar. Under fyradagarsbesöket lyckades vi öppna upp en kanal för fortsatt dialog.
Den galna tidtabellen kanske ändå lönade sig.