Medan jag skriver håller sanden i timglaset på COP27 att rinna ut. Det borde säga en hel del, eftersom det här ute på Sinai-halvöns spets finns en hel del sand att köra genom timglaset. På sätt och vis är det just på det här sättet det går till. När kalendern slås fast vet (nästan) alla, att tidtabellen inte håller eftersom tidtabellen är en del av förhandlingsplanen.
Samtidigt väcker sättningen här till livs det som kallas svunna tider. 1964 hölls Förenta nationernas första handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD). Det var någonting jag därefter följde med obruten uppmärksamhet under de följande åren. UNCTAD II hölls i februari-mars 1968 och tillhörde därmed en jättelik helhet av det årets dramatik. UNCTAD II hade just klubbats av när Martin Luther King sköts i Memphis, Tennessee. Ytterligare två månader senare mördades Robert Kennedy när han efter en valtillställning tog en genväg genom köket på hotel Ambassador i Los Angeles, Kalifornien.
Mördaren hette Sirhan B. Sirhan och orsaken till handlingen var Förenta staternas understöd för Israel under Sexdagarskriget. Det var under det kriget Israel sedan ockuperade Sinai och grundade staden eller byn Ofira.
Men 1968 slutade inte för oss med mordet på Robert Kennedy. I augusti marscherade Sovjetunionens soldater in i Tjeckoslovakien. Det var kanske höjdpunkten på en dramatik som hade laddats upp under hela decenniet.
Historien från 1960-talet knyts alltså ihop på ett märkligt sätt här i öknens tältby, som utgör samlingsplatsen för COP27-förhandlingarnas politiska mosaik. Och det finns fortfarande någonting kvar från decenniet och det spökar lite i bakgrunden.
Den stora ögonöppnaren för oss kring UNCTAD I och II hette Group of 77. Det var en lös sammanslutning av det som då kallades utvecklingsländer och som vi kände oss väldigt solidariserade med. Till gruppen hör idag 133 länder. De försöker till vilket pris som helst upprätthålla den oavhängiga fasaden från 1960-talet. Det är på den basen de förhandlar även här i Sharm el-Sheikh också om verkligheten ser alldeles annorlunda ut.
Den här charaden – och jag använde ordet i en diskussion med unga aktivister här – spelar nu Kina i händerna. Folkrepubliken, som idag är världens största koldioxidkälla, gömmer sig bakom enhällighetskraven inom G-77. Det skapar i praktiken ett effektivt lås i förhandlingarna här. Vi vet att de mest utsatta länderna behöver pengar, och mycket pengar, men om Kina som världens snart största ekonomi inte stiger ut ur G-77’s skugga och tar sitt ansvar kommer vi inte effektivt framåt.
För de små och illa utsatta länderna är det här en jättelik utmaning. Sammanhållningen inom G-77 har varit ett effektivt sätt för dem att öka sitt inflytande. Nu är de rädda för att förlora det, samtidigt som de löper risken att också förlora lösningarna och pengarna.