Det som gör utmaningarna speciellt besvärliga är att de kommer från alla tänkbara och endel otänkbara håll. Det gör det svårt att rangera in dem i någon form av ordning; det här tar vi först, sen tar vi resten.
Vi står inför utmaningarnas sammelsurium, vilket redan i sig skapar något av julafton för alla former av opportunistisk populism. Men trots svårigheterna ska jag göra ett försök att rangordna vad vi står inför. Det är naturligtvis samtidigt en inbjudan till att polemisera och rangordna på nytt.
Europas demokrati som bindeväv
Den första utmaningen är Europa eller EU självt. Beslutsprocesserna är långa, långsamma och svåra att överblicka. Dessutom finns det en ihärdig debatt om systemets demokratiska legitimitet. Där förefaller lösningarna att gå i diametralt skilda riktningar.
Den andra utmaningen gäller Ryssland. I ett ögonblick av tillfällig insikt har jag hävdat, att Europa och Ryssland (som egentligen inte fanns som politiska system i det skedet) styrdes in på olika utvecklingsvägar i och med det fjärde korståget och Konstantinopels plundring 1204. Det skapade två helt väsensskiljda utvecklingsvägar. Den västliga ledde till tvivel, upplysning och reformation. Den östliga till underkastelse.
Den tredje utmaningen gäller Förenta staterna, som under 1900-talet två gånger tvingades ingripa för att rädda Europa från Europa. Under det första världskriget fanns det en betydande del av Förenta staternas befolkning, som var mycket medvetna om sina europeiska rötter. 25 år senare fanns fortfarande minnet kvar. Hundra år senare har rötterna redan blivit ganska tunna eller förmultnat. Episoden Trump – om det nu var en episod – lärde oss att mycket i Förenta staterna nu går annorlunda vägar.
Europa och resten av världen
Den fjärde utmaningen består av alla de politiska, sociala och ekonomiska system som ligger utanför vårt vardagliga synfält. Det är Kina och Indien och det är den afrikanska kontinenten. Allt som sker i förhållande till de tre första utmaningarna återspeglar sig i den fjärde och skapar en dynamik, som våra politiska system har svårt att överblicka och ännu svårare att påverka. Någongång trodde vi kanske att det kunde styras.
Sen finns det en femte utmaning, som försvårar allting i andra, tredje och fjärde potens. Klimatförändringen. Det som gör diskussionerna kring klimatförändringarna så svåra är den eskatologiska undertonen. I de flesta för oss kända religioner finns domedagen på något sätt närvarande. För oss helt eller delvis sekulariserade framstår kanske domedagen enbart som ett återsken från insikten om att ingen gör sin jordavandring i evighet. I den meningen står vi alla inför vår domedag. Men domedagen är samtidigt ett intellektuellt mönster. Giottos fresk i Cappella degli Scrovengi är en påminnelse om att människan måste förbättra sig. I just den meningen är den eskatologiska nyhetsförmedlingen kring klimatet naturligtvis alldeles rationell, men det säger nästan ingenting om på vilka olika sätt det förändrade klimatet inverkar på utvecklingen i olika ekologiska regioner. Det krymper samtidigt ner vår förmåga att hitta fungerande lösningar.
Det här är utmaningarnas upplägg. Sen gäller det att beta sig igenom floran av utmaningar och försöka förstå vilka dynamiska vektorer de skapar.
Europeisk demokrati
En del av uppgörelsen efter Europavalet 2019 var överenskommelsen om Konferensen om Europas framtid. Det borde inte ha varit någon hemlighet för alla inblandade europeiska institutioner och personligheter, att konferensen var en av superfederalisternas dagdrömmar. Sedan 1900-talets början har det funnits idealistiska virrpannor, som strävat efter en europeisk enhetsstat med grundlag, regering och parlament. Det borde inte heller vara en överraskning för någon, att den här tanken har haft ett starkt understöd i länder som har pressats – och ibland krossats – mellan de stora europeiska staterna. Hellre alltså en europeisk regering än trupper från Frankrike, Tyskland, England, Förenta staterna och Ryssland som sedan i tur och ordning har marscherat fram och tillbaka över kontinentens gränser.
Superfederalisterna har sedan lärt sig taktik. Under demokratins banér kräver de allt mera makt åt Europaparlamentet. Den taktiska insikten säger att ju mera makt Europaparlamentet får, desto mindre makt har medlemsländerna och desto närmare kommer den superfederala drömstaten. Det leder också till att medlemsländernas regeringar får mera administrativ makt genom det europeiska rådet. Den tredje konsekvensen är att kommissionen allt mera utvecklar sig till en europeisk regering utan att det finns någon riktigt fungerande demokratisk kontroll över den mäktiga apparaten.
Den nödvändiga vidsynen
Det här är en katastrofal utveckling uttryckligen på grund av att klimatkrisen understryker egenheterna och särdragen i utvecklingen. Vi behöver effektiva åtgärder och jeremiaderna kring de dödliga hoten mot Europas biodiversiteter (pluralformen mycket avsiktlig) är berättigade, men profeten Jeremias nutida efterföljare vill överhuvudtaget inte ta med en given vetenskaplig inblick i informationsflödet.
Redan på 1960-talet försökte forskarna Robert MacArthur och Edward O. Wilson påvisa att det finns ett dynamiskt ekvilibrium mellan biologiska former på en ö. Den vetenskapliga teorin har senare utvidgats till att handla om mera kontinentala områden. Det finns alltså en ekologisk ram för vad som kan finnas inom ett större område. Tar endel biota för mycket plats är det andra som pressas bort. I just det här sammanhanget är kommissionens förslag om restaurering av naturen intressant. Det är en omfattande lagstiftning som vi kommer att harva under den återstående tiden av parlamentets mandat. En del i kommissionens förslag – närmast kostnadstrycket – är sanslöst, men bakgrundsutredningarna är synnerligen intressanta eftersom de entydigt visar hur olika EU:s 27 länder är och hur omöjligt det blir att lösa biodiversitetens synnerligen besvärliga utmaningar utgående från kommissionens vanligtvis ledande devis: One size fits all!
Vattenkammad kritik
Förslaget om restaurera naturen pekar alltså samtidigt på den mest flagranta demokratibristen: medlemsländerna får allt svårare att ingripa i den demokratiska processen trots att medlemsländerna – så länge de följer rättsstatsprincipen – är grundbulten i den europeiska demokratin.
Det här borde kanske beskrivas med ett inhemsk exempel. Det räcker inte med att riksdagens stora utskott lite pysslar med europeisk lagstiftning. Regeringens U-brev, som ska beskriva landets inställning till kommissionens lagförslag, är för det mesta skrivna av andligt vattenkammade pojkar i knäbyxor och flickor med ljusröd rosett i håret.
Den enda demokratiska lösningen på den utmaningen är att riksdagen ingående behandlar de europeiska lagförslagen. Det skulle skapa balans i systemet, höja riksdagens anseende och lösa en del av demokratiunderskottet.
Det finns alltså ett fastgjutet konglomerat av utmaningar, som långt handlar om Ryssland, om kriget, om energi, om Förenta staterna, om landet utanför för att tala med begrepp från Mio, min Mio (som i tiderna gjorde ett stort intryck på mig). Landet utanför är huvudsakligen Afrika. Men det handlar också om en specifik och strukturell mellaneuropeisk utmaning – förhållandet mellan Tyskland och Ryssland. 1930- och 40-talens omänskliga katastrofer grundlades i ekonomiskt hänseende i och med Rapallo-fördraget mellan Sovjet-Ryssland och Tyskland. Det finns ett systemiskt motstycke idag i Tysklands beroende av rysk energi. Vi lever alltså med – och på – Rapallo 2.0. I Ukraina dör man med det.
Den fredsälskande stormakten
Omedelbart efter andra världskriget och ända fram till sammanbrottet var Sovjetunionen en ständig talesperson för mellanmänsklig fred. Politiken fick en fast förankring i Världsfredsrådet och i en nästan oändlig rad av vackra fredsinitiativ. Det var ingen illa planerad politisk kampanj. I alla europeiska länder fanns det efter miljoner stupade och lemlästade soldater och ett oräkneligt antal dödade civilpersoner och två sprängda atombomber i Japan en naturlig krigströtthet. Den understöddes dessutom av bilderna och berättelserna från de av Tyskland uppförda koncentrationslägren. Att slå politiskt mynt av fred och vänskap mellan folken var alltså effektiv politik, som ytterligare förstärktes av att de gamla europeiska stormakterna var djupt inblandade i en lika smärtsam som brutal uppgörelse med det gamla koloniala systemet.
Lite cyniskt kunde man säga att världsrevolutionen den här gången skulle åstadkommas med fred.
Men under all glaserad och putsad yta finns både arvet efter tsartidens förtryck och efter GPU, OGPU, NKDV, KGB och FSB. Skenrättegångarna från 1920-talets sista år fram till den stora terrorn på 1930-talet går igen i dagens Ryssland. Samma förljugna och fabricerade anklagelser, samma drakoiniska bestraffningar, samma nickedockor i domarens stol. Det är Putins lilla terror.
Varför? Hur kunde det gå så här?
Strukturernas tvång
Carsten Goehrke har hela sitt liv ägnat sig åt att forska i Rysslands historia. I en bok under namnet Russland – Eine Strukturgeschichte har han gjort ett försök till sammanfattning där han lite polemiserar med den vanliga ryska förklaringen – att skylla på det mongoliska oket. I Rysslands historia finns det många auktoritära vägval. Redan Rurik och varjagerna gick den vägen, det understöddes både av en speciellt enögd version av kristendom med starka inslag av hednisk vidskepelse och av mongolerna. Men mycket av den auktoritära traditionen är heimlaga – allt från Ivan den Förskräcklige till Alexander III, Stalin och Putin.
Det finns ingen tradition av konkurrerande maktcentra, som har tvingats till kompromisser och till att öppna upp ett litet utrymme för en gryende proto-demokrati där härskaren och adeln delar på lite av makten. I den ryska traditionen finns bara underkastelsen och den går som en bärande struktur genom historien.
Och det finns andra strukturella funktioner.
Efter första världskriget och revolutionen var Sovjet-Ryssland naturligtvis en paria i internationella politik. Nationaliseringen/socialiseringen av utländska företag lämnade landet utanför världshandelns lösningar. Men på ett hörn hängde de med på konferensen i Genua 1922. I anslutning till konferensen möttes två paria-delegationer i byn Rapallo och kom överens. Den andra parten var Tyskland, som försökte hitta vägar ut ur Versailles-fördraget stränga bestämmelser. Det ledde sedan vidare till ett ytterst hemligt militärpolitiskt samarbete för att bygga upp arméer, som från 1939 framåt skulle så död och elände i Europa.
Den här utvecklingen har jag kallat Rapallo 1.0 eftersom det finns ett långt senare samarbete av lite samma strukturella art. Rapallo 2.0 handlar också om Sovjetunionens/Rysslands och Tysklands gemensamma intressen. Den tyska stålindustrin stod för rören, Ryssland för gasen och oljan. Den kombinationen skapade igen en säkerhetspolitisk utmaning. Det var en utveckling som sedan ledde vidare till Rysslands krig i Ukraina.
Politikens virtuella världsbild
Det beskrivningen leder sedan vidare till nya och fortfarande lika besvärliga frågor. Hur kunde vi vara så blinda?
Jag har tidigare påpekat att vår inhemska politiska elit långt efter Sovjetunionens sammanbrott levde kvar i ett virtuellt VSB-fördrag. Bestämmelserna och begränsningarna fanns i alla sina paragrafer mellan vänster och höger öra. Lite på samma sätt levde Tyskland efter KSSE-mötet i Helsingfors och den nya östpolitiken i en virtuell värld av goda och fredsälskande stater.
Willy Brandts knäfall vid monumentet över ghettot i Warszawa var en banbrytande politisk gest. Den nya östpolitiken accepterades snabbt av alla huvudsakliga politiska partier. Det gällde alltså att ta nya steg, nya initiativ för att bygga ihop öst och väst. Det var fällan de tyska socialdemokraterna gick i och som sedan resulterade i förbundskansler Gerhard Schröders engagemang för tysk-ryska lösningar.
Världen är som känt inte befriad från den aningslösas ofrivilliga ironin. I januari 2021 gav Schröder tillsammans med historikern Gregor Schöllgen ut en bok under rubriken Sista chansen: Varför vi just nu behöver en ny världsordning (Letzte Chance: Warum wir jetzt eine neue Weltordnung brauchen).
Vi lider verkligen risken att få en ny världsordning – den världsordning Vladimir Putin har aviserat.
Kriget i Ukraina
Rysslands angrepp den 24 februari har många tragiska konnotationer. Ukraina lurades efter Oktoberrevolutionen med i det socialistiska äventyret utgående från en politisk lösning som gick under benämningen korenisazia. För att den nya makten skulle hålla sig kvar i och efter inbördeskrigets helvetiska prövningar skapade partiledningen en ny politisk lösning: randområdenas undertryckta nationaliteter skulle få slå rot i det nya politiska systemet. Roten – koren i korenisazia – var en långt gående nationell kulturpolitik. Den politiken avslutades kring 1928. Sen kom den ukrainska hungersnöden.
Allt det här suddar Vladimir Putin bort i sin chauvinistiska beskrivning av Rysslands historia. Kvar blir bara fantomvärken efter stormaktsrollen.
Ungefär från och med sitt tal på säkerhetskonferensen i München 2007 har Vladimir Putin drivit på att förändra världsordningen. Varje gång väst har sovit eller stått handfallen har Putin drivit på den. Han gjorde det i Georgien 2008. Han fortsatte på samma väg under kriget i Syrien, han annekterade Krim och skickade sina gröna gubbar till Donbass. Sen inledde han ett fullskaligt krig i Ukraina.
Det kriget har vi, vi finländska medborgare, vi européer inte råd att förlora eftersom det skulle innebära att vi under en overskådligt tid framåt tvingades leva med en oberäknelig och opålitlig statsledning i Ryssland. För Europas del innebar det ett allvarligt hot, som dessutom med utvecklingens gång kunde leda till ett bestående asymmetriskt hot.
I dagens läge har Europa inte den europeiska militära kapacitet vi skulle behöva med en systematisk och perfid mobbare i Kreml. Under nuvarande omständigheter klarar vi oss enbart genom att vi kan luta oss på Förenta staternas avskräckningskapacitet.
Nya energier
I det här sammanhanget kan det vara skäl att också förstå sig på tidsperspektiven. Ännu på hösten 2021 var jag någorlunda övertygad om att EU inte skulle vara kapabelt att skapa vätgasbaserade energilösningar i industriell skala förrän 2035. Förändrade prisrelationer efter den 24 februari 2022 har i någon mån också förändrat helhetsbilden, men vi måste förstå att vi inte klarar av jättestora lösningar på några år.
Sverige och Finland kan klara sig någorlunda helskinnade ur knipan på fem, sex år. För andra medlemsländer kommer det att ta betydligt längre tid. Grovt taget kunde vi säga, att vi har 10 år på oss. Under den tiden ska vi klara av att bygga upp ett fungerande europeiskt försvar, som inte faller ihop när Donald Trump 2.0 svär presidenteden en klar januaridag 2028 eller 2032. Samtidigt ska vi klara av de nödvändiga investeringarna i nya energier och göra det på ett sätt som håller oss på den linje klimatmötet i Paris stakade ut 2015.
Varför är det så viktigt också ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv?
Vi kan klara de klimatförändringar världen med en stor sannolikhet nu redan har beställt, men Afrika klarar det inte. Vare klimatpolitisk eftergift innebär hemsökelser i länder med beydligt svagare samhällsstrukturer än vad vi har i Norden. Det skapar i sin tur en obehaglig sanning: katastrofernas alla spontana flyktingströmmar klarar vi inte av.
Därför måste vi vinna kriget och handla nu! Det kräver i sin tur att medlemsländerna kan förvalta sitt demokratiska inflytande över den europeiska beslutsprocessen.