När största delen av arbetsdagen går åt till att utveckla sittmusklerna är snöskottning hårt arbete, men samtidigt också på något sätt njutningsfyllt. Det är som att gå på gymmen. Man börjar lite försiktigt – för att liksom mjuka upp musklerna. I något skede förvandlas det till någon form av rytm och känsla av styrka. Och självgodheten tilltar om man dessutom kan hjälpa en granne.
I stadens utkanter går det nämligen till så här: vi börjar morgonen med att gräva ut oss ur huset. Sen gräver man fram bilen och det kräver en hel del, eftersom snön också måste stjälpas av någonstans. Lyckligtvis har vi (ännu) en tom tomt på andra sidan gatan. Det är dit vi ”kippar” snön, vilket sedan resulterar i en hög mur, som gör kippandet allt mera ansträngande. När allt det här är avklarat, tittar vi tillsammans med grannarna belåtet på vår insats och går in för att fira det hela med lite kaffe.
Sen kommer plogbilen på eftermiddagen och plogar upp en hög snömur på de parkerade bilarna. På eftermiddagen är vi alltså ute för det det andra arbetsvarvet och några timmar senare är gatan i någorlunda prima skick.
Det tredje arbetsskiftet kommer lite senare. Snömuren på den tomma tomten har nu blivit så hög att vem som helst inser att det inte längre går att skuffa upp snön där. Rationaliteten kräver alltså att vi jämnar ut snöbergen för att klara av nästa utmaning.
Att sedan (med lite ömma muskler) flyga in på Bryssels flygplats ger en lite annorlunda upplevelse. Sol och nio grader varm. Det ger den första känslan av att våren ändå kommer och att man kan börja vänta på att sjösätta båten. Men det väcker också andra tankar.
I hela det lagstiftningspaket vi nu håller på med (det kallas för övrigt sommarpaketet) finns det en fråga som just anknyter till vinter, köld, snö och is. Det handlar om sjöfartens CO2-utsläpp. Och här har vi ett speciellt problem.
Iskartan över Bottenhavet visar att vi har is ungefär från Vasa uppåt. Inne i Finska vikens botten finns det också is utanför Kotka och Lovisa. Men det förstår inte alla här. Vi fick en kommentar, som lite antydde att de trodde att det handlade om nöjesseglatser, att man kunde låta bli seglationen tills isen är borta.
Vi kommer alltså – igen – att ha det lite motigt. Finland är det enda landet i EU där hela kusten under en kall vinter får ett gediget istäcke. I Sverige hotas Norrbottens hamnar av samma öde, men södra Östersjön ser ut att klara sig.
Våra europeiska vänner är lite som kinesiska turister, som tycker att det underligaste man kan uppleva är att stå på fruset vatten. Men is i hatten! Nu krävs det igen lite extra insatser.