I något skede under hösten var jag glad och optimistisk. Då handlade det om biobränslen och när armbrytningen började såg det inte än lovande ut. I det sammanhanget skrev jag ungefär så här:
”Kraftmätningen – mellan Goliat och David om man så vill – utspelades i Europaparlamentets byggnad i Strasbourg, där parlamentet ungefär ett dygn senare skulle rösta om sin ståndpunkt i det så kallade biobränsledirektivet. Lite förkortat och förenklat handlar direktivet om hur Europa ställer om sin energianvändning till mer avancerade och klimatvänliga biobränslen. Den här sortens biobränslen kunde tillverkas av bland annat huggrester, avfall och oätbara råvaror. Målsättningen är att genom den här typen av bränsle hitta lösningar på det moraliska problemet att man i vissa länder använder odlingsmark för att odla bränsle i stället för mat, vilket också har lett till att priset på majs under de senaste åren skjutit i höjden.
Problemet med förslaget som fanns på bordet var att parlamentets miljöutskott ville strama åt möjligheterna att använda skogsavfall för produktion av biobränsle. Sannolikt hade man inom utskottet bara inte tänkt på att det finns några medlemsländer, som till skillnad från de relativt torra Medelhavsländerna och tätt bebodda Centraleuropa, har stora skogsresurser. Därför hade föreslaget framförallt drabbat Finland och Sverige, som är föregångare inom området med satsningar på forskning och utveckling.
Dagen före omröstning verkade situationen lite dyster – miljöutskottets linje verkade hålla. Telefonerna ringde oavbrutet, texter och ändringsförslag e-postades fram och tillbaka och det knackades på hos kolleger. En salig soppa där ingen ändå riktigt var nöjd men samtidigt också utan klara lösningsförslag. Vi var redan rädda för att det hela skulle gå i baklås; att den strategiska villrådigheten enbart skulle resultera i ett dåligt slutresultat. När jag begav mig till vår liberala politiska grupps gruppmöte visste jag inte riktigt åt vilket håll vi var på väg.
Men till slut var det ändå den lilla gruppen finländska ledamöter som öppnade låset. Tack vare vårt och våra medarbetares gemensamma hårda arbete lyckades vi till slut formulera en kompromiss, som alla i gruppen kunde svälja. Det var den kompromissen som sedan följande dag avgjorde omröstningen i stora salen.”
Men vad tror du att hände sen?
Samtidigt som parlamentet kommer överens skall också rådet göra det. Det är hela innebörden i att lagstiftningen är en tango för två. Men sen kommer det besvärliga. Av parlamentet kan man – eller borde man kunna – förutsätta att det skall se hela Europas gemensamma intressen. Riktigt så vackert går det inte. Också parlamentariker blir ofta nästan enbart nationella representanter, men tvingas av parlamentets system att komma fram till en gemensam ståndpunkt.
Det tvånget gäller inte på samma sätt för rådet. Där har nu direktivet om biobränslen åkt definitivt på grund. En del medlemsländer tycker att direktivet är för restriktivt, andra att det är för löst. Slutresultatet blir att ingenting går framåt.
Det är kanske just här den största bristen i EU finns. I frågor som förutsätter klara majoriteter finns det ingenting som riktigt tvingar medlemsländerna att besinna sig. Där låser sig positionerna och låsningen kan dessutom ha andra avsikter: att bytas ut mot en eftergift i en fråga som inte formellt ens finns på förhandlingsbordet just nu.
Lite orättvist kallas det kohandel. Tjurskallighet vore ett bättre uttryck.
Texten har publicerats i som en kolumn i Landsbygdens Folk i januari 2014.
