Följande kolumn publicerades i gårdagens (19.6) Hufvudstadsbladet.
Negativ inkomst och beskattning
Hur skulle partikongresser fungera ifall det inte i alla partier fanns en ungdomsfalang, som i olika sammanhang försöker hitta ett spelfält för att tränga ut noshörningarna från de föregående decennierna? Svaret är: betydligt mera långrandigt. Så var det också på SFP:s partidag. Det var SU som satte lite sprätt på debatten. Men det tände lite fel – tyvärr.
Det SU var ute efter är en intressant fråga. Den handlade om negativ inkomstbeskattning och lyftes i tiderna fram av ingen mindre än Milton Friedman och hans hustru Rose i boken ”Capitalism and Freedom” (Kapitalism och frihet). För alla riktigt inbitna neoliberaler borde alltså ursprunget till idén vara ungefär lika heligt som tesen om profitkvotens tendentiella fall för alla som tror på Marx.
Men så gick det inte på partidagen.
Milton Friedman var 1962 ute i det som i partistyrelsers svar till partimöten brukar avfärdas med orden ”motionären är ute i ett angeläget ärende”. Det är ett vackrare uttryck för stämpeln ”förslagsgivaren är ute och cyklar”. Men riktigt ute och cyklar är SU inte.
Jag har under de senaste åren följt med Gröna förbundets och Vänsterförbundets kampanj för en medborgarlön. (Men också Nalle Wahlroos har för ett tiotal år sedan talat för den lösningen.) I deras uppsåt finns igen alla goda föresatser, men jag har blivit allt mera tveksam. Mest tveksam blev jag efter att ha hört en socialläkares rapport om hur alkoholiserade långtidsarbetslösa lever i Helsingfors. Medborgarlönen skulle antagligen ta livet av dem. Men den negativa inkomstbeskattningen är inte en medborgarlön.
Problemet Friedman försökte lösa handlade om det vi känner till från vår verklighet: de sociala tilläggen skapar en situation där varje verklig och nyförtjänad euro dras av från bostadsunderstödet, från något annat understöd eller äts upp av skatteprogressionen. Friedman ville alltså skapa ett system i vilket varje nyförtjänad peng i verkligheten också skulle leda till en ökande inkomst.
SU:arna var alltså ute i ett lovvärt ärende och vi borde egentligen ha klarat av en lite mera nyanserad debatt. Men det finns andra och lite tvärställda problem, som egentligen handlar om att vi har en för stor arbetslöshet och att det i sin tur speglar av sig på en massa andra fenomen. Välfärdssamhället utgår ifrån en arbetslöshetsprocent kring fem eller sju. När arbetslösheten blir större knakar systemet i fogarna.
Vi diskuterar den här utmaningen som om det enda hindret vore en icke tillräckligt flexibel arbetsmarknad. Vi har också den utmaningen, men vi har samtidigt en långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet av mera kroniskt slag. I förhållande till just de här kategorierna, som hotas av att bli helt sidsteppade eller av att aldrig komma in på arbetsmarknaden, behöver vi förslag som på något sätt bygger vidare på Friedmans och SU:arnas idéer.
Men det kan hända att vi nu mer än någonting annat behöver en ny industripolitik. Under de senaste decennierna har vi förlorat arbetsplatser, som det kanske hade varit klokare att hålla kvar här. Men innan vi har lockat industrin tillbaka behöver vi någonting positivt: en fungerande lösning på flitfällorna.
Nils Torvalds