Under en plenarvecka i Strasbourg diskuterar vi – nästan bokstavligen – allt mellan himmel och jord. Den här gången handlade diskussionerna för min del om hur man mäter bilarnas utsläpp, hur Luxemburg egentligen skötte sitt ordförandeskap, hur Holland tänker sköta sitt och hur läget mellan EU och Ryssland riktigt artar sig. Vi ska alltså vara universalgenier – och ingen av oss är det. På riktigt.
Till bilavgaserna får jag återkomma mera i detalj. Parlamentet har tillsatt ett undersökningsutskott för att utreda vad som egentligen gick fel i EU-ländernas och EU- kommissionens genomförande av reglerna för utsläpp och vad som egentligen förledde Volkswagen att fuska. Om några månader är jag – förhoppningsvis – lite klokare på den punkten åtminstone.
Mindre klok känner jag mig i förhållande till hur vi sköter konflikten med Ryssland. Det är klart att den konflikten huvudsakligen är fastlåst kring hur situationen i östra Ukraina utvecklar sig. Men samtidigt har de allmänna villkoren för Ryssland förändrats grundläggande sedan konflikten uppstod. Vårt finländska förtroende för EUs krishantering har inte blivit större av att fördelningen av pengar, för att uppväga sanktionernas och motsanktionernas inverkan på vår export, inte hade någonting med exportens värde att göra. Spanien fick en större ersättning än vi och i rådet rycker man bara på axlarna.
Men också i en fastlåst situation finns det en skyldighet att tänka framåt. Det handlar alltså inte om att jag eller någon inom min politiska grupp i parlamentet nu skulle kräva att EU ensidigt upphävde sanktionerna. Men det handlar nog om att i den här situationen fundera på vad man kunde göra inom det område som kallas förtroendeskapande åtgärder. På min direkta fråga om kommissionen har en spelplan, fick jag inget svar och det oroar mig.
Förra veckan tvingades myndigheterna i Novosibirsk – Rysslands tredje största stad – att inställa utbetalningarna av pensionerna. Det är ingen liten signal. Rysslands ålderspyramid ser verkligt dålig ut och pensionerna utgör en stor del av landets interna ekonomiska efterfrågan. Redan de gamla åtstramningarna leder nu till att gästarbetare från Centralasien åker hem. Samtidigt söker sig en del, eventuellt illegala, gästarbetare över Murmansk till Finland – och riskerar att frysa ihjäl.
Vi har alltså inte riktigt råd att låta bli att tänka på vad man kunde göra för att öka förtroendet mellan EU:s och Rysslands ledning. Om vi antar att oljepriset under de närmaste åren håller sig långt under det ryska produktionspriset, blir Ryssland allt mera oberäkneligt.
I vårt intresse ligger alltså att skapa lite förtroende innan bristen på beräkning tar över.
