Europas efterkrigstida ekonomiska historia innehåller några dramatiska vändpunkter. Fram till 1970-talets första år växte ekonomierna och i takt med dem fabrikerna och behovet av arbetskraft. För Finland blev den här utvecklingen inte särskilt dramatisk. Huvudsakligen sköttes den här strukturförändringen genom att människorna flyttade från landsbygden till städerna. Om den här strömmen inte var i balans fanns det alltid möjligheten att åka till Sverige. För Finland var det alltså – förhållandevis – lyckliga år.
I Mellaneuropa såg det lite annorlunda ut. De stora fabrikerna behövde arbetskraft långt ut över det den naturliga befolkningstillväxten klarade av. Tillfälliga rubbningar i arbetskraftsbalansen löstes med tillfälliga lösningar. De var dåbegreppet gästarbetare uppfanns. Ordet säger egentligen allt. Det var människor som skulle komma på korta arbetsbesök – som gäster. Sen när balansen hade återskapats kunde de resa tillbaka.
I bakgrunden fanns det egentligen redan en tradition. I Ruhrområdet finns det idag (eller fanns under kol- och stålproduktionens höjdpunkt) en stor befolkning med tillnamn som slutade på -etsky eller -evsky eller någonting liknande. I det skedet var Polen en del av arbetskraftsreserven. Under 50- och 60-talen kom det först en hel del italienska gästarbetare. Sedan kom turkarna till Siemens fabriker i Berlin.
I Frankrike såg det här mönstret lite annorlunda ut. Arbetskraftsreserven kom från Tunisien, Algeriet och Marocko. De var gästarbetare just i den meningen att de var unga män, som hade lämnat familjerna efter sig. De skickade en god del av förtjänsten hem och bodde i massiva elementbyggda förstäder i Paris utkanter. Just kring mitten av 1970-talet fattade den franska regeringen ett vackert beslut: gästarbetarna skulle också få ta sina familjer till banlieurna – förstäderna.
Sen vände den ekonomiska utvecklingen med den första energikrisen.
För den följande generationen av gästarbetarbarn – uppvuxna och någorlunda skolgångna i Frankrike – skulle det här innebära ett långsamt uppvaknande till en ny verklighet. Energikrisen och den smygande globaliseringen lämnade förstäderna utan arbete. Det är den verklighet vi ser i dag i utkanterna av Paris. Där sker någonting som är typiskt för alla slumområden nästan oberoende av vilket europeiskt eller nordamerikanskt land det handlar om.
Ni kan åka till den gamla stålstaden Pittsburg på USA:s östkust. Den huvudsakliga sysselsättningen för arbetslösa unga män med dålig utbildning är att syssla med småskalig brottslighet. Snatteri, stöld, rån, och narkotikahandel.
Samma historia finns i Paris. Eller i Bryssels Molenbeek. Bitterheten växer och en del förlorar sin tro på framtiden. Fängelserna följer som den nästsista stationen.
Den sista är terrorn.
