Första bilden av Jean-Claude Junckers förslag till en ny EU-kommission var en positiv överraskning. Tunga namn och ett helt nytt organisationsschema. Innan Europaparlamentet valde Juncker till sonderare för den nya kommissionen lyfte den liberala ALDE gruppen i en utfrågning upp behovet av bättre koordinering inom kommissionen. 28 kommissionärer är så pass många att deras portföljer helt enkelt går in i varandra och det ibland blir oklart vem som fattar besluten.
Mest tydligt har det här kanske varit i EU:s klimatpolitik. EU har haft en kommissionär enbart för klimatfrågor. Den tanken var god och handlade alltså om att visa att EU tar den viktiga klimatfrågan på allvar. Men i praktiken gick portföljen in i energikommissionärens, miljökommissionärens och transportkommissionärens områden. Då blir det svårt att veta vem som bestämmer. Risken med snäva och specialiserade portföljer för kommissionärerna är att de får ett tunnelseende på enbart ”sina” frågor. De ser inte skogen för träden.
Juncker beslöt därför att inrätta sex vice ordföranden med ansvar för lika många övergripande områden. En av dessa är som känt vår förra statsminister Jyrki Katainen. Vid en första anblick var det precis vad vi hade önskat oss. Men nästan samtidigt började jag fundera över hur det skulle fungera i praktiken. Hur skulle exempelvis Katainen kunna lyckas hålla koll på en före detta finansminister från en före detta stormakt – Frankrike. Den franska kommissionären har i fransk press konstaterat att han inte kommer att ta order av någon mellanchef. Det lutar alltså mot att det fortfarande kommer vara hela kollegiet, med 28 kommissionärer närvarande, som kommer vara det enda organ i kommissionen som kan fatta ett beslut.
Jag hoppas att jag blir överbevisad på den här punkten och att kommissionens nya struktur kommer att fungera. För att EU ska få fart så behöver EU-kommissionen göra sig av med tunnelseendet och få ett ledarskap som kan utmana de politiska grevskapen. Med politiska grevskap menar jag att den ansvarige mest ser till sina egna frågor och får göra mer eller mindre vad den vill på sitt eget område. I större frågor är detta så klart omöjligt, men i mindre frågor – som också kan vara mycket viktiga – kan man helt enkelt få förslag som motsäger varandra och ifrågasätter om kungen har makt över sina vasaller.
Men grevskap är inte unika för EU eller Bryssel. De finns också i vårt eget land.
I vår gamla sexpartiregering, där nu bara fyra partier återstår, finns gott om grevskap. Man ser inte alltid med blida ögon på om en minister från ett annat ministerium kommer med goda råd till ett annat ministerium, även om frågan kan vara i hela regerings intresse. Dessutom har ministern mycket makt i vardagliga ärenden som är för små för att tas upp i hela regeringen. Miljöpolitiken är ett gott exempel på miljöministerns grevskap.
Vi närmar oss snart ett riksdagsval och också i vårt parti måste vi vara försiktiga med att inte ge ett stillatigande medhåll för politiska grevskap – inom partiet. I kandidaters personliga drömmar om att bli vald är konkurrens en dålig sak. Ju mindre konkurrens i valkretsens grevskap desto större chanser att bli vald. Men det är förödande för partiet. Om sådana grevskap skulle funnits i EU-valet skulle SFP inte ha en Europaparlamentariker idag. Det är via hård intern konkurrens på samma lista och på samma område som vi får kandidater som kämpar och där vi ger väljarna flera alternativ. Vi har också tidigare lovat mångfald!
Texten ingick som kolumn i tidningen Medborgarbladet, 2.10.2015.
