För tillfället fungerar jag som Europaparlamentets rapportör för något som på EU:s fikonspråk kallas ILUC. Bakom de fyra bokstäverna i EU-förkortningen så finns ett för Finland högintressant lagförslag, som gäller andra och tredje generationens biobränslen.
För att göra det lite mera begripligt är det kanske skäl att förklara vad de här generationerna handlar om. Den första generationens biobränslen gjordes – och görs – på råvaror som också kan användas till mat. Det bidrog till att priset på t.ex. majs gick i höjden i början av 2008. Men vi skall inte förenkla för mycket. Det fanns också andra och – kanske – mera vägande orsaker. Inför krisen ville man trygga sina tillgångar och investerade därför i majsfuturer.
Men hur som helst. Det uppstod en diskussion om det moraliska i att skapa biobränslen av mat. Diskussionen och den teknologiska utvecklingen ledde vidare till att vi nu ser möjligheter för andra och tredje generationens förnybara bränslen. Det är bränslen som dessutom kan produceras med låga växthusgaser och med en europeisk teknologi. Det finns bara några problem.
EU gjorde egentligen en U-sväng i fråga om första generationens bränslen. Det ledde i sin tur till att industrin nu inte riktigt litar på att politiken levererar långsiktiga ramar för stora investeringsbeslut. Det har sedan förödande följder för investeringar och nya arbetsplatser.
Men. Just nu är Italien ordförande för det europeiska rådet. Men ordförandeskapen lider ofta av ett tunnelseende. De vill plocka poäng med att DET HÄR HAR VI GJORT. Om någonting inte passar in i den bilden och i poängsamlandet blir förslaget liggande till nästa ordförandeskap, som igen lider av samma tunnelseende men kanhända med lite annorlunda preferenser.
Vi har alltså ett institutionellt problem. EU:s medlemsstater har i sin ordförandefunktion förlorat perspektivet på verkligheten och bär inte sitt ansvar. Det skapar en förskräcklig långsamhet i beslutsprocessen och det har vi egentligen inte alls råd med. I synnerhet inte med ILUC-förslaget
Vad betyder den här långsamheten – i värsta fall – för oss?
Bakom beslutshörnet finns jättelika möjligheter. Finland kunde vara ett ledande land i fråga om andra och tredje generationens förnybara bränslen. Industrin vill gå vidare så snabbt som möjligt eftersom det dessutom nu förefaller finnas ett teknologiskt genombrott. Vi behöver alltså ansvarsfulla, kunniga och framsynta politiker.
Rådets 6 månader långa roterande ordförandeskap klarar uppenbarligen inte uppgiften och skapar därmed ett institutionellt problem. Det kan eventuellt enbart avhjälpas genom att ge parlamentet lite mera makt. Nu fattade rådet sitt beslut om ILUC-lagstiftningen i juli men därefter har man lagt sig på sofflocket. Genom att ge parlamentet rätt att ta i lagförslagen kunde vi tvinga rådet tillbaka till verkligheten.
Texten publicerades som en kolumn i HBL den 24.10.2014
