För tillfället behandlas i Europaparlamentets miljöutskott ett förslag om att ge EU:s medlemsländer en möjlighet att förbjuda odling av genmanipulerade (GMO) grödor på sitt territorium. Det låter kanske inte så märkvärdigt. Ändå har det här varit en livligt omdiskuterad fråga där beslutet dragit ut på tiden på grund av att det finns väldigt olika åsikter inom Europaparlamentet och EU:s ministerråd.
Rent tekniskt handlar förslaget inte om ja eller nej till GMO, utan om medlemsländernas roller och rättigheter då ett företag ansöker om att få introducera en GMO-gröda i EU. Europaparlamentets miljöutskott vill ge medlemsländerna rätten att förbjuda odling av GMO-grödor inom ländernas gränser, men det är juridiskt mycket komplicerat för länderna att stå på sig.
Länder som inte vill tillåta odling av GMO på sitt territorium skulle behöva förhandla om saken med de företag som söker EU-tillstånd för sina produkter. På begäran skulle ifrågavarande företag stryka landet ur sina ansökningshandlingar. Men vad som händer om ett företag inte går med på att stryka ett visst land är en annan – och mycket oklar – fråga.
De nationella grunderna till att inte tillåta odling av GMO måste vara förenliga med de gällande reglerna om den inre marknaden och EU:s internationella avtal. Men det är tillåtet att med hänvisning till hälso- och miljörisker motsätta sig.
För min egen del så upplever jag att förslaget är minst sagt problematiskt. EU ser geografiskt väldigt olikt ut. Medan jordbrukaren i mars i Strasbourgtrakten börjar plöja åkrarna har största delen av vårt land fortfarande ett snötäcke över sig. I olika delar av EU odlas, som vi alla vet, olika grödor. Det skulle därför sannolikt ändå vara fråga om rätt olika GMO produkter för olika delar av EU.
Att olika delar ser olika ut betyder också att ekosystemen och biodiversiteten ser annorlunda ut. Olika GMO-grödor kan alltså ha olika effekter för olika ekosystem. Tillverkarna av GMO-grödorna hävdar så klart att deras produkter inte har några effekter på ekosystemen och biodiversiteteten, men det antagandet är nog underkastat en hel del tvivel.
Att EU inte skulle tillåta enskilda medlemsländer att förbjuda odling av GMO-grödor upplever jag som en kränkning av närhetsprincipen. Oavsett vad man själv tycker om GMO-grödor så är det helt enkelt rimligt att medlemsländernas egna parlament, i vårt fall riksdagen, får vara delaktiga i att besluta om man vill introducera odling av GMO-grödor eller inte.
Frågan är nu hur verklig medlemslandets rätt till att förbjuda en GMO-gröda egentligen blir. Rent formellt kommer medlemsländerna ha möjlighet att be om att få avstå från odling av vissa GMO-grödor på sitt territorium, men i praktiken ställs dessa krav mot stora multinationella företags intressen. Faran är alltså att vi i värsta fall kommer att befinna oss i en situation där till exempel Monsanto drar medlemsländer inför rätta – om medlemslandet i fråga inte har en tillräckligt stark juridisk grund att stå på.
Avsikten med Europaparlamentets ursprungliga ställningstagande var att ge medlemsländerna en så stark position som möjligt för att de skulle kunna motsätta sig de stora multinationella företagens GMO-politik. Det här måste vi fortsättningsvis arbeta för – vi kan inte tvinga våra medlemsländer att acceptera odling av GMO-grödor.
Texten publicerades som en kolumn i tidningen Landsbygdens Folk den 26.09.2014.
