Ukraina, Ukraina, Ukraina…

Ur den sent medeltida ryska historien stiger en legendomspunnen härskare fram – Ivan III, den Store. Det är han som börjar ”samla den ryska jorden”, dvs erövra grannområden och skapa början till Moskvas dominans över näromgivningens furstendömen. Den vägen förlorar bl.a. Novgorod sin ställning. Ivan III är också den som bryter ”det tatariska oket”, dvs gör Moskva oberoende av främmande makter.

Det är alltså den symboliska inledningen på Moskvas storhetstid. Senare har det varit många turer i utvecklingen. Efter Napoleon-krigen framstod Ryssland för en kort tid som en av de ledande europeiska stormakterna. Nedgången börjar med Krimkriget, som visar hur långt på efterkälken Ryssland var i teknologiskt avseende. I det skedet börjar vänsterintellektuella – både i Ryssland och i väst – förvänta sig att ”kedjan skulle brista vid den svagaste länken”.

Den gången visade det sig att de skulle bli sannspådda. För första världskrigets prövningar höll den ryska staten inte. Februarirevolutionens beslut om att överföra makten inom arméns enheter till soldatkommittéerna förlamade centralmaktens militära handlingsförmåga på hemmafronten och Lenins bolsjeviker kunde genomföra sin revolution.

Men Sovjetunionen klarade inte av det stora moderniseringshoppet framåt. Efter det andra världskriget framstod landet visserligen som den andra globala supermakten, men den samhälleliga och teknologiska eftersläpningen tyngde fortfarande och tyngde till slut ner hela systemet.

Men vändningen till demokrati och marknad blev ett stort misslyckande. Privatiseringen genomfördes som en insiderprivatisering. Det enda medborgarna fick var en symbolisk, men i längden värdelös, check som bevis på sin andel av nationalförmögenheten. Resten tog Kreml och oligarkerna.

Privatiseringen var olycklig främst på grund av att den grundläggande skadade befolkningens tilltro till ett demokratiskt system. Samtidigt upplöstes det gamla sovjetiska väldet, den hopsamlade ryska jorden. Ryssland vände sig inåt och bakåt och stabiliserade sig under Vladimir Putins ledning – för en tid – med sina oljeinkomster.

Men varje stat behöver sin bärande idé. För Vladimir Putin förefaller idén vara ett lån från Ivan III:s dagar – att samla den ”ryska” jorden.

Opinionsundersökningarnas siffror antyder att Putin gör det för att motverka den ökande bristen på förtroende. Det är naturligtvis en farligt opportunistisk politik, som i fortsättningen kan leda till det som i schack kallas dragtvång: att man tvingas göra det enda draget som finns att göra.

Vladimir Putin och hans system är alltså livsfarligt för världsfreden. Och det hela blir inte särskilt mycket bättre av att EU inte riktigt klarar av att läsa – och förstå – händelseutvecklingen i Ukraina.

Texten ingick som kolumn i HBL den 23.8.2014