Minoriteters sak är vår
Som den enda finlandssvenska Europaparlamentarikern finns det vissa ämnen som ligger mig naturligt närmare hjärtat än mina finländska kolleger. Minoritetsfrågor är det tydligaste exemplet på ett sådant.
Den 23 juli skickade 21 ledamöter av Europaparlamentet ett brev till den nyvalda Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker med de varmaste lyckönskningarna i hans arbete att bilda den nya kommissionen. Speciellt lyckliga är vi över det faktum att han valt att lyfta fram behovet av en kommissionär för mänskliga rättigheter.
Att ha möjlighet att använda sitt eget modersmål är en av flera mänskliga rättigheter. Ändå är den här rättigheten långt ifrån en självklarhet för alla EU medborgare. Som en minoritet har vi finlandssvenskar det väldigt bra ställt i Europa. Vi har lagstadgad rätt till utbildning, sjukvård och myndighetsbemötande på vårt eget modersmål. Våra finlandssvenska rättigheter – och vårt ansvar – används ofta som exempel på hur samlevnad mellan minoriterer och majoriteten kan och borde skötas. Minoriteters rättigheter varierar ändå kraftigt inom Europa och EU.
10 % av EU:s medborgare tillhör idag en traditionell minoritet, statslös nation eller talar ett minoritetsspråk. Det vill säga minoriteter som inte invandrat till området utan funnits där sedan långt innan, men som av en eller annan orsak inte tillhör den grupp som idag är i majoritet. De här människornas liv ser ändå väldigt olika ut beroende på vilken minoritet de tillhör och i vilket land.
De ungerska minoriteterna i Ungerns grannländer är väldigt aktiva förespråkare för sina rättigheter och inom parlamentet aktiva kämpar för traditionella minoriteters sak. Samtidigt är Ungern det landet i EU som går mest bakåt gällande mänskliga rättigheter och behandlar sina minoriteter sämst.
Det katalanska folket i Spanien hotas med att få sina tv och radiokanaler indragna, samtidigt som de kämpar för ett självständigt Katalonien. I Litauen så tvingas den polska minoriteten att ”förlitauiska” sina för- och efternamn eftersom de polska namnen de döpts med inte godkänns av de litauiska myndigheterna. I Centraleuropa har vi slovener i Österrike, tyskspråkiga i Italien, flamländare i Frankrike och många fler språkliga minoriteter på de historiskt sett gamla områdena för sin kultur men som i och med vår våldsamma historia har ”hamnat på fel sida av gränsen”.
Nästa gång som vi 21 Europaparlamentariker möts är den 18 september för att starta på nytt den traditionella – och välbehövda – intergruppen för minoriteter inom parlamentet. Tillsammans med den ungerska Europaparlamentarikern Kinga Gal så har jag fått förtoendet att dela ordförandeskapet för gruppen.
Den 18 september är också dagen då den statslösa nationen Skottland röstar om sin framtid inom Storbritannien.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet 2.9.2014.
