Jag skrev tidigare att skarven håller på att bli en symbolfågel. Den diskussion som under sommaren har förts i olika tidningar antyder egentligen på att skarvens symbol(o)värde håller på att utvidgas.
I det första skedet framstod skarven huvudsakligen som en symbol för ett misslyckat europeiskt förenhetligande. Enligt den här tolkningen gäller reglerna på lika grunder i hela Europa också om förhållandena är vitt skilda. Det är i princip en kränkning av närhetsprincipen, men i den europeiska juridiken finns det inget fungerande skydd för att den principen efterföljs. Ingen vill riktigt gripa tag i problemet. En tysk undersökning om inställningen till EU visar att just den här bristen uppfattas som det mest motbjudande i hela det europeiska bygget. Det är det som i förkortad form beskrivs som för mycket Bryssel.
Men skarven börjar också framstå som en symbol för de finländska myndigheternas maktlystenhet. När regelverket ger dem en möjlighet att fatta administrativa beslut, som inte kan överklagas i en europeisk domstol, begåvas vi med rigorösa tolkningar.
Det finns också en tredje kategori: självutnämnda naturbeskyddare som ser ett alldeles speciellt värde i att undergräva skärgårdens och kustens livsvillkor. Naturen tillhör alltså dessa självutnämnda besserwissrar och allt som heter ägande- eller näringsrätt får ge vika.
Deras sätt att föra diskussionen är dessutom befängd. I Helsingin Sanomat (23.6.) hävdade två representanter för den oregistrerade sammanslutningen Skarvens vänner att skarven under häckningen äter endast ett halvt kilo fisk per dag. I artikeln antyddes att de äter mindre när ungarna har blivit flygga. Det som de ”glömde” att skriva var att det därefter fanns i medeltal fyra flygga och fiskande ungar per par och att behovet av mat därför ökar betydligt. Uppskattning om ett halvt kilo fisk är dessutom ett antagande i underkant. Det borde skarvens vänner känna till.
En annan ursäkt för det kraftigt ökande skarvbeståndet är eutrofieringen av Östersjön. Den förklaringen återkommer ofta, senast i Vasabladet den 3 augusti. Det är klart att övergödningen av våra vatten påverkar havets organismer, men att förklara skarvarnas explosionsartade utbredning med övergödningen är ren gallimattias. Både holländska och danska vetenskapliga undersökning visar med en tydlighet, som inte ens borde gå sällskapet Skarvens vänner förbi, att orsaken till skarvens snabba utbredning är först Hollands, sedan Danmarks och till slut EU:s illa förvaltade fridlysningsbeslut.
Och beviset? Man behöver bara titta på utbredningens korta historia. I förbifarten skriver debattörerna i HS att fågeln förföljdes under 1700-talet, men att den sen har ökat till ungefär 19000 par. Det ger bilden av en långsam expansion. Verkligheten visar att explosionen har skett under 15 år. De vetenskapliga undersökningarna pekar på att de snabbt växande skarvkolonierna behöver stora områden för att klara sig. När kolonin växer flyttar en del till jungfruliga vatten vid Österbottens eller Nylands kust eller till Åbolands skärgård. Vattendjupet, myndigheterna och Skarvens vänner skapar idealiska förhållanden för den främmande fågeln.
Kolumnen publicerades i tidningen Åland, Vasabladet och Östra Nyland 23.8.2014.
