Marko Kulpakko (Sannf.) ger i Vasabladet 29.4 en exposé över saker som han tycker går illa i vårt land. De flesta av frågorna Kulpakko tar upp är nationella och inte EU:s behörighet, men i samband med svavelbegränsningarna så nämns mitt namn.
Precis som Kulpakko skriver så var Finlands regering år 2008 med i FN:s Internationella Sjöfartsorganisation IMO och beslöt om hårdare svavelbegränsningar till havs. Skulle jag ha varit trafikminister hade jag inte gått med på det vis begränsningarna utformades. Finlands dåvarande trafikminister Anu Vehviläinen var dock inte ensam att gå med på dem. Samtliga EU-länder var med och fattade beslut om svavelbegränsningarna som vid sidan av Östersjön, Nordsjön och engelska kanalen också kommer träda i kraft längs de nordamerikanska kusterna och i de stora nordamerikanska sjöarna. Men beslutet är alltså fattat i IMO, inte i EU.
Det betyder att dessa begränsningar träder i kraft oavsett vad EU skulle besluta i frågan. Europaparlamentet står inte ovanför de beslut som medlemsländernas regeringar fattar i internationella konventioner, vilket betyder att det endast är IMO, där beslutet är fattat, som kan riva upp begränsningarna. Det har man signalerat att man inte tänker göra.
Var kommer då EU in i bilden? Jo, eftersom man inte vill ha överlappande regler och lagar så för EU normalt in alla de beslut som EU-länderna fattat på global nivå in i egna beslut. Detta så att det inte ska finnas dubblerande EU-regler som är osynkroniserade med andra förpliktelser. Därför tog man IMO- beslutet och förde in det i svaveldirektivet. Och skulle IMO ändra sitt beslut så skulle också EU-direktivet ändras.
Eftersom Europaparlamentet i detta ärende var maktlöst fanns det två vägar för mig att välja mellan: att vara populistisk och rösta emot svaveldirektivet i protest (men i vetskap av att inget ändå skulle ändras) eller vara pragmatisk och försöka göra någonting bättre av ett väldigt besvärligt IMO-beslut.
Jag valde det senare. Eftersom vi inte kunde ändra på själva begränsningarna, av ovan nämnda anledning, så fokuserade vi på vad EU skulle kunna göra för att underlätta införandet av begränsningarna. Därför fick vi in ett beslut om att miljösatsningar ska kunna möjliggöras från både EU och statens sida. I och med den här skrivningen kunde bl.a. finska staten budgetera 30 miljoner euro för svavelrenande teknik, något som inte hade varit möjligt om man hade röstat emot svaveldirektivet i sin helhet.
Det här betyder alltså inte att jag skulle vara för svavelbegränsningarna eller skulle ha röstat för dem. Mina resultat för arbetet i rederi- och sjöfartsfrågor i Europaparlamentet är rätt tydliga och jag både tror och hoppas att såväl sjöfarten i södra Finland och Kvarkentrafiken gynnats av det arbetet. Men att rösta emot möjligheten att ge EU-medel och nationella medel för att stöda miljöinvesteringar till sjöfarten, något som skulle ha varit resultatet om jag röstat nej, tycker jag skulle ha varit oansvarigt i de tuffa tider som våra rederier befinner sig.
Publicerad i Vasabladet den 6.5.2014