Under vintern och våren har jag fungerat som en av Europaparlamentets ansvariga för att utvärdera den s.k. trojkans insatser i krisländerna Cypern, Grekland, Irland och Portugal. Trojkan, som består av EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden, har fått utstå mycket kritik över de hårda reformkraven. En stor del av den kritiken har naturligtvis haft politiska motiv.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte var trojkans fel att det gick illa för krisländerna. Det var inte trojkans fel att Grekland och Portugals statsfinanser hade blivit konkursfärdiga när krisen bröt ut. Finanskrisen har varit en del av vår verklighet under minst tre decennier. Varje industrisektor som inte har klarat av att höja förädlingsgraden drabbas av en hårdnande global konkurrens. Krisländernas allvarligaste politiska misstag var att de försenade sig och försökte överleva med lånade pengar och lånad tid.
Men också om de medskyldiga politikerna i krisländerna handlade kortsiktigt, hade det varit lika oansvarigt av EU och Finland att inte hjälpa. De nödlån som de andra Euroländerna inklusive Finland beviljade, och som trojkan i sin tur övervakade, räddade länderna från konkurs.
Krisen fäste också vår uppmärksamhet vid de sociala skyddsnätens brister. Hälsovården och socialskyddet höll inte för trycket. Därför ser vi allvarliga följder i synnerhet i Portugal och Grekland. Det är alltså minst lika viktigt att skapa hållbara sociala system och att företräda en moraliskt nödvändig solidaritet med människor, som råkar illa ut på grund av politikens och strukturernas brister.
Vi kan nu skönja ljusglimtar i alla krisländernas ekonomier. Cypern och Grekland har ännu en hel del utmaningar framför sig– men både Irland och Portugal har framgångsrikt kunna slutföra stödprogrammen och kan därför inte längre kallas krisländer. Arbetslösheten börjar nu – kanske i mångas ögon alltför långsamt – sjunka i länderna. Samtidigt kommer de nödlån, som vi beviljade, så småningom att återbetalas.
Nu när krisens värsta skede är bakom oss måste vi se till att krisen inte upprepar sig. Beredskapen måste bli bättre. I alla EU länder är det därför viktigt att stabilisera de offentliga ekonomierna och slå vakt om konkurrenskraften. Det gäller också vårt eget land. EU-länderna måste också ta i bruk de nya budgetreglerna som arbetats fram för att förhindra nya kriser. Det gäller också stora länder som Frankrike och Italien.
Men det viktigaste är kanske ändå att vi klarar av att utveckla våra europeiska produktionskedjor så att de understöder företagsamhet och stimulerar sysselsättning och produktion. I Europa behöver vi satsa på innovationer och spjutspetskunnande. Samtidigt behöver vi en industriell bas att stå på. Alla kan inte bli konsulter. Tyskland brukar vanligtvis lyftas fram som ett mönsterexempel, men egentligen kunde Österbotten vara exemplet för Europa. Österbotten har företag med världsledande innovationer och den kunskap, som behövs. Samtidigt finns också det kluster av småföretagare som skapar bredd och beredskap att snabbt ändra på produktionen när förhållandena förändrad. Det är just sådana företagare vi behöver i hela Europa. Den vägen kan vi skapa nya arbetsplatser, världsledande företag som med sina direkta och indirekta insatser upprätthåller vårt välfärdssamhälle. Det är också sättet för att undvika nya kriser.
Publicerad i Österbottens Tidning 7.5.2014
