EU och Förenta staterna förhandlar för tillfället om ett nytt frihandelsavtal. Avtalsförslaget mellan världens två största ekonomier ska fördjupa handeln, förenkla byråkratin och skapa nya normer för produkter. I det ljusa scenariot, som de okritiska förespråkarna målar upp beräknas avtalet ge ett värdetillskott på 110 miljarder euro.
Den mörka sidan som målas upp av kritikerna hävdar i stället att socialskyddet och miljölagstiftningen kommer att försämras. Dessutom skulle demokratin få ge vika när stora amerikanska företag får en möjlighet att stämma europeiska länder i ett oreglerat skiljedomsförfarande. Det är alltså lite svårt att begripa att det är samma avtal som man talar om.
Låt mig först vara tydlig i ett avseende. Den kritik som framförs måste tas på allvar. Vårt demokratiska system får inte underordnas ett handelsavtal. Den utgångspunkten diskuterar inte enbart vi. I den tyska diskussionen har man konstaterat att både EU och Förenta staterna har gedigna rättssystem som – i princip – ska klara av också den här sortens konflikter.
Det som rönt mest diskussion kring avtalet är just förslaget till ett skiljemannaförfarande. Det instrumentet ger till exempel Nokia en trygghet att bli rättvist behandlad när man nu har en stor skattetvist med den indiska staten. Men samtidigt finns det också många problem med förfarandet. De amerikanska exemplen visar att det finns en uppenbar risk för att skiljedomarna favoriserar internationella storbolag. Man gör upp bakom lyckta dörrar och tidigare fall är inte prejudicerande. Den största fördelen med systemet är att det tar kort tid. En vanlig domstolsprocess kan räcka upp till 10 år, och företagen har svårt att vänta så länge på en dom.
Men samtidigt måste vi också vara noga med att inte föra en ensidig debatt där man medvetet försöker undvika att tala om det fördelaktiga i ett frihandelsavtal. Det finns många goda sidor i avtalet och det vore dumt att inte granska den sidan av slanten.
Finland och många EU- länders ekonomier är uppbyggda på en utrikeshandel som genererar många arbetsplatser. För att upprätthålla och utveckla välfärdssamhället borde vi just skapa förutsättningar för uppfinningsrika finska företag att någorlunda obehindrat skapa produkter, som genom frihandelsavtalets certifieringsvillkor kan ta sig in på den amerikanska marknaden.
En del av TTIP-avtalets kritiker har sagt att frihandelsavtalet bara är till gagn för de stora företagen. Det är inte sant. Storföretagen har redan nu de administrativa resurser som behövs för att ta sig in på en främmande marknad. Man kunde t.o.m. hävda att det nuvarande läget ger storföretagen en oförtjänt konkurrensfördel. Under de senaste veckorna har jag talat med företag, som har förklarat hur viktigt det skulle vara att komma ut i stora världen. Vi besitter just den know-how, med vilken man kan skapa världsprodukter, men Förenta staternas handelshinder håller än så länge företagen utanför.
För egen del förespråkar jag att vi ska slopa skiljeförfarandet ur förhandlingarna. Då kan vi garantera att våra rättsystem och våra demokratiska lagar alltid är överordnade. Det skulle också göra det möjligt att nu gå vidare. Däremot måste något göras för att snabba upp eventuella rättsprocesser så att de tar en rimlig tid.
Vägen till ett avtal är både lång och krokig och många problematiska frågor kommer att dyka upp under förhandlingarna. Men när vi löser dem kan avtalet garantera både exportmöjligheter och nya arbetsplatser för våra inhemska företag. Det är något vi inte har råd att säga nej till.
Insändaren publicerad i HBL 24.4.2014
