Frågan om regeringens linje eller brist på linje i olika frågor har blivit ett återkommande ämne i den offentliga debatten. De senaste dagarnas diskussion hänger naturligtvis ihop med strukturreformen. Till slut kom regeringen till skott och enligt många alldeles för sent. Men frågan om regeringens linje har också en mera principiell sida. Regeringen borde vara ett kollegium och inte en feodal förläning där varje minister – i värsta fall lite i smyg – sysslar med det han eller hon tycker att är speciellt intressant.
Och exemplen på vad ministrar borde syssla med, börjar vara många.
Minister Arhinmäki ansvarar för bl.a. Museiverket, som i en insiderhandel med Kapiteeli smusslar bort en del av vår gemensamma kulturegendom. När motsvarande operation genomfördes i Sverige skedde det efter en offentlig debatt om vad Riksantikvarieämbetet borde ansvara för och på vilket sätt. I Finland sker det i sämsta tsaristiska anda och utan offentlighet. Museiverkets anställda har dessutom tilldelats en skriftlig varning för att de har velat föra en öppen diskussion. Detta är yttrandefrihet a´la Paavo Arhinmäki, som dessutom har vägrat ta emot de anställda för att diskutera ärendet.
Men det finns också andra exempel på privat taskspelande.
Odlarna på Åland – och antagligen också i övriga delar av landet – fick plötsligt sig föreskrivna att reglerna för nitratdirektivet kommer att skärpas. Förklaringen var den gamla vanliga: Bryssel och byråkraterna i EU skärper reglerna.
Men det är inte sant. Den aktiva parten är det finländska ministeriets tjänstemän, som uppenbarligen via instruktioner av miljöminister Ville Niinistö, hade rest till Bryssel för att där fråga Kommissionen om det är möjligt att skärpa tillämpningen och hur man i så fall borde bära sig åt.
Tjänstemännen fick de efterlängtade svaren, for hem och meddelade att de hade fått nya instruktioner från Bryssel. Var det nödvändigt att ljuga? Och var det nödvändigt att skärpa tolkningen?
Kommissionen har gett en redogörelse över hur nitratdirektivet har fungerat. Direktivet är från 1991 och utredningen visat att det mesta fungerar ganska bra. Några citat: ”Ett större övervakningsnät visar att nitrathalterna håller på att stabiliseras eller minska…”, ”Direktivet innehåller en tydlig strategi.., som involverar jordbrukarna”, ”Alla medlemsstater har utarbetat åtgärdsprogram…”
I ett demokratiskt och genomskinligt system hade man- tillsammans med bl.a. jordbrukarna – först utvärderat det som har gjorts och åstadkommits. I enlighet med direktivets anda borde man i rimlighetens namn ha involverat jordbrukarna.
Under Finlands tid som storfurstendöme fanns det någonting som kallades ”att gå Petersburgsvägen”. Det var ett sätt att förbigå de finländska myndigheterna. Nu används Brysselvägen för att kringgå demokratisk öppenhet.
Skammen går på torra land igen – och till Bryssel.
Texten har publicerats i Hufvudstadsbladet i 20.12.2013.
