Vi vet och vi visste att demokrati bygger på några enkla regler: att samhällelig makt på sätt och vis alltid är tillfällig eller tillfälligt utlånad, att makthavarna i demokratiska val står till svars för sina åtgärder och fredligt överlämnar maktens positioner och underlättar den legitima demokratiska segraren att ta över det politiska och samhälleliga ansvaret.
Till det demokratiska systemets grunder hör också, att mänskliga rättigheter respekteras och att statsmakten garanterar en förutsägbarhet som gör det möjligt för den enskilda medborgaren att leva, åtnjuta frihet och sträva efter lycka.
Under de senaste decennierna har Ryssland med en obehaglig målmedvetenhet undergrävt möjligheterna att bygga upp ett demokratiskt system. Den underlåtenheten har inte bara skadat de ryska medborgarnas möjligheter till liv, frihet och strävan efter lycka. Den har samtidigt styrt in landet i en återvändsgränd, som ofrånkomligen skapar en tilltagande aggressivitet. Det oligarkiska styrets kleptokrati har också gjort landet beroende av ständigt skärpta repressioner, som i Europa saknar motstycke under decennierna efter andra världskrigets slut. Samtidigt skär man av landets utvecklingsmöjligheter på ett sätt som bådar illa för framtiden.
Ryssland förblir under en oöverskådlig framtid för Europas del både utvecklingens hämsko och ett allvarligt militärt hot.
