Den första svårigheten handlar om lagstiftningen med det långa namnet
”Fördelningen av bördan”. Lagstiftningen bygger på medlemsstaternas
bruttonationalprodukt och tvingar till ganska olika åtgärder. I täten ligger
Sverige, Finland, Luxemburg och Tyskland med 50 procent nedskärningar.
Nästan alla västliga och centraleuropeiska medlemsstater har krav på över 40
procentiga nedskärningar. I slutändan har vi Bulgarien och Rumänien.
Svårigheterna för de här länderna kommer att ligga i att de i något skede
befinner sig nästan inlåsta i dåliga ekonomiska och teknologiska strukturer. I
det långa loppet hjälper alltså EU:s målsättningar dem inte. Det innebär att de
blir kvar och under trycket av ett fortsatt behov av hjälp.
Inte särskilt fiffigt!
Den andra svårigheten handlar om att kärnstycket i hela omställningen handlar
om energimängder. Om EU:s politik fallerar på den punkten, har vi framför oss
faran av starkt stigande energipriser. Det betyder politiska svårigheter i många
medlemsländer. Det hotar dessutom att slå knut på klimatpolitiken.
Inte heller bra!
Ur den här klämman kan Finland och Sverige klara sig, eftersom vår industri har
en ganska hygglig energimix och vi därför inte står inför oöverstigliga
utmaningar. Men för Tyskland ser det lite annorlunda ut. Landet skall stiga ut
ur kolekonomin och det sista kärnkraftverket skall stängas – om jag inte minns
fel – nästa år.
De här utmaningarna kan man se tydligt i den nya tyska regeringens
omfattande program. Det är 177 sidor av vilka en stor del handlar om klimat,
industri, gas och – just det – den stora omställningen.
Vi har under de senaste veckorna jagat uppgifter kring omställningens stora
utmaningar och jag fick senaste måndag tillfället att ställa frågan direkt till
kommissionens första viceordförande Frans Timmermans. Och svaret var intressant:
”Om det finns en sektor där vi utsätts för de största utmaningarna handlar det
om energiövergången. Det finns ingenting som är mera komplicerat.
Relationen mellan utbud och efterfrågan är mycket spänd och om du
kombinerar det med behovet av att bygga om infrastrukturen … har vi utan
överdrift den största utmaningen.”
Vad var det jag sa!
