Det var meningen att COP25 egentligen skulle vara ett tekniskt klimatmöte där man bara skulle komma överens om hur gamla utsläppsrättigheter från Kyoto-avtalets dagar skulle behandlas i ett mera ambitiöst ramverk från COP21 i Paris, samt i allmänhet vilka regler som ska gälla för internationell handel med CO2-utsläpp, vilket är den sista olösta frågan i Parisavtalets regelverk.

Den här till synes enkla uppgiften kolliderade med de stora förorenarnas smala nationella intressen. Men Kyoto-avtalets utsläppsrättigheter har ofta visat sig vara av låg kvalitet och med tvivelaktig verklig klimatnytta och problema när det gäller mänskliga rättigheter förekommer. Hydroelektriska projekt inkräktade inte alldeles sällan på ursprungsbefolkningens rättigheter.

Det gamla systemet var inte heller helt genomskinligt, vilket naturligtvis inte gjorde det lättare att komma överens om vilka utsläppsrättigheter man kunde få ta med sig till följande period från 2020 framåt. EU har motsatt sig att gamla klimatkrediter skulle användas för tillämpning av Parisavtalet.

Framstegen förhindrades av en grupp länder som bestod av (i alfabetisk ordning) Australien, Brasilien, Förenta staterna, Indien, Kina, Ryssland och Saudi-Arabien.

Möjligheterna att under klimatmötet åstadkomma hållbara beslut underlättades inte av att ordförandelandet Chile inte förmådde skapa en konsekvent ledning för hela den invecklade förhandlingsmekanismen.

Av de utvecklade industriländerna var det enbart EU som stod för en ambitiös klimatpolitik.

”I en tid då det är klart att vi borde skruva upp våra ambitioner, är det inte acceptabelt med urvattnade skrivelser eller försök till dubbelbokföring av utsläppsrätter”, konstaterar Europaparlamentariker Nils Torvalds (SFP/Renew Europe).

Senast år 2020 ska alla parter meddela om hur de på nationell nivå höjer sina ambitioner jämfört med de målsättningar de satt i samband med Parisavtalet. Av den här anledningen kommer nästa klimattoppmöte COP26 i Glasgow att vara av central betydelse.

”COP25 kunde ha fungerat som en språngbräda för nästa år, men verkar istället fallit nästan platt ihop. Stora länder med stora utsläpp var de som nu drog i bromsen, medan EU och utsatta mindre länder ute i oceanerna försökte växla upp. Att EU-kommissionen presenterade Green Deal-vägkartan framåt för en hållbarare kontinent samtidigt som klimattoppmötet pågick var ingen slump”, påpekar Torvalds.