Det brittiska hålet i EU:s budget rör om bland medlemsländerna. På nettonivå är det ett hål på ca 12,8 miljarder euro per år och vem som helst kan inse att hålet antingen drabbar budgetens utbetalningar eller måste täppas till med ökade inbetalningar. Den enkla matematiken leder till att medlemsländernas regeringar i det här skedet övergår till att befästa taktiska förhandlingspositioner. Det är ingenting nytt och inte heller – nödvändigtvis – någonting särskilt konstruktivt. När alla agerar taktiskt försvinner mera strategiska målsättningar ur synfältet.
Ändå är det brittiska hålet egentligen en gudagiven möjlighet. Alla vet att strukturfonderna inte fungerar som de borde. Den ursprungliga avsikten var att via strukturfonderna åstadkomma konvergens, dvs att skillnaderna mellan medlemsländerna så småningom skulle utjämnas. När det i båten satt enbart sex länder, som rodde så där ungefär åt samma håll, föreföll konvergensen vara ett realistiskt mål. Skillnaderna i ekonomi och kultur mellan Frankrike, Benelux-länderna och Tyskland var inte särskilt stor. Södra Italien var då sorgebarnet.
En undersökning från hösten 2017 om eftersläpande regioner visar – dessvärre – att södra Italien fortfarande släpar efter. Det borde ge också den mest förblindade en liten fingervisning om att strukturfonderna faktiskt inte fungerar som man inbillade sig 1956.
Det är den här frågan vi har försökt rätta till under diskussionerna i parlamentets budgetutskott, men i diskussionerna stöter vi just på att alla (andra) spelar taktiskt. Rapportörerna för budgetramen kommer från de stora europeiska partierna – våra samlingspartisters EPP och våra socialdemokraters S&D. Ingendera grupperingen vågar ta i problemen. Och i hederlighetens namn är det kanske skäl att understryka att det inte beror på deras finländska medlemmar. Det beror på en inneboende avig logik, som skadar oss alla. Men mest skadar det Europa.
I det här sammanhanget är den gemensamma jordbrukspolitiken naturligtvis också en del av utmaningarna. Här har vi precis samma problem. Om vi tittar på statistiken visar den att jordbrukets andel av BNI för de gamla medlemsländerna rör sig mellan 1 och 4 procent, men en del av det här jordbruket är synnerligen intensivt och har funnits på marknaden sedan tulpanmanin i Nederländerna 1637. Finland har kommit med i ett marknadsdrivet jordbruk drygt 300 år senare och under ganska annorlunda klimatförhållanden.
Redan den jämförelsen ger kanske en fingervisning om att samma storlek på strumpbyxorna inte är rätt utgångspunkt. Och det finns betydligt mera drastiska exempel.
Rumäniens nordöstra hörn har en befolkning som till över 50 procent lever på jordbruk. Det är dessutom huvudsakligen ett subsistensjordbruk, som bedrivs av en starkt åldrande befolkning. Rapporten om eftersläpande områden visar att den här regionen inte kommer ifatt resten av Europa med nuvarande metoder.
Det finns alltså all orsak till att se över EU:s budget, att sluta snärja in sig i taktiska spelmönster. Att ta tjuren vid hornen och tacka britterna för möjligheten.
