Nils Torvalds är SFP:s presidentkandidat

Nils Torvalds
+32 477 772 742

Elisabet Rantschukoff
+358 45 139 3514

© Johan Hagström

Tal av Nils Torvalds – SFP:s presidentkandidat

(Talat ord gäller)

Bästa partidag

Tillåt mig börja på en lite känsloladdad ton.

Tidigt den här morgonen körde jag till S:t Lars kyrka i Helsinge kyrkby.

Jag ville för ett kort ögonblick stå vid min moders grav och komma ihåg den oro hon – inte alldeles utan orsak – kände för sitt yngsta barn.

Jag kan nästan ännu höra den suck hon lät sig undkomma när jag på den gamla mellanskolans sista klass kom hem och meddelade att jag inte kan gå tillbaka till skolan längre.

Det var efter en häftig konflikt med en lärare. I konflikten hade jag visserligen rätt, men vare sig lärare eller skolsystemet var vid decennieskiftet mellan 50- och 60-tal särskilt mottagliga för elevargument som in i det sista hävdade den personliga, individuella rätten.

Hon blev inte heller särskilt mycket lyckligare när jag på student-klassens hösttermin den 13 december meddelade att jag just hade blivit – orättvist – relegerad på två veckor och att jag efter samtalet med henne också skulle ringa Skolstyrelsen.

Vilket jag för övrigt också gjorde.

Om jag då hade tröstat henne och sagt: Hej, mamma, var inte orolig, jag kommer ännu att bli SFP:s presidentkandidat, hade hon antagligen igen ringt Oscar Parland – känd författare och psykiatriker – och frågat om han möjligen kunde ta emot ett riktigt allvarligt fall.

Jag var alltså inget lättsamt eller enkelt barn.

Jag hade i efterkrigstidens bostadsnöd som fyra och ett halvtåring lämnats hos släktningar med mammas ord ”gråt inte, det gör det bara värre” ringande i öronen. Det betydde att jag lärde mig stå på egna ben och enbart förlita sig på mig själv onödigt tidigt.

När den här bakgrunden sedan sammanfördes med 1960-talets uppbrottsstämningar, tror jag att ni finner en stor del av förklaringarna till någonting man kunde kalla ett händelserikt liv.

Börjar man gå egna vägar från och med fyraårs ålder är sannolikheten ganska stor att man också gör felaktiga vägval.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att citera en dikt ur Ole Torvalds ”Strängar av aska”. Den handlar om fadersarvet:

Vad jag har i gengäld

barn

är bara ett läggspel

ett konstigt pussel

som ni inte löser i barnkammaren

spillror

av en orolig sökan

flikar

av en i vindarna fladdrande vilja

skärvor

av en söndervärkt ömhet

droppar

av ett underligt sammanbryggt blod

Spillror flikar skärvor droppar

ett läggspel för barn som skall gå egenvägar

mot vuxenhet avstånd främlingskap

men kanske engång skymtar

den fragmentariska bilden

Det finns en annan person – eller kanske två andra personer – jag ville tacka i det här sammanhanget.

Bengt Bergman och Sakari Kiuru (Rundradions dåvarande generaldirektör)

Bengt vågade anställa mig på Rundradion i början av 1980-talet. Han tog risken att anställa mig på tre veckor. De blev de längsta – och på många sätt lyckligaste – veckorna i mitt liv. De började alltså kring 1982 och slutade 2008.

Men nu står jag här. Lite gripen av ögonblickets storhet. Och av utmaningarnas storhet.

Men jag är inte enbart gripen. Jag är fascinerad och upptänd.

Jag återvände – lite som den förlorade sonen till fadershuset – övertygad om att diskussionen kring skolsvenskan var någonting som berörde mig, min kultur och min själ på ett sätt som inte lämnade någon av oss oberörd.

I just den meningen står vi idag i presidentvalet inför det politiska och kulturella tvånget att stå upp och stå på oss.

Det kan ingen annan göra för oss. Det måste vi själva åstadkomma.

Kampanjen kring presidentvalet är alltså en del av kampanjen för att återföra Republiken Finland till den frihetliga språkpolitikens domäner.

Det är den första ronden. Den andra kommer 2019.

Men kampanjen har många andra utmaningar!

Europa står inför nya val – i dubbel bemärkelse – och det visar sig att val i bemärkelsen demokratiska val har en benägenhet att gå nästan hur som helst.

Den frågan vi som ett politiskt parti måste försöka ställa oss – och svara på – handlar om vad det är som styr utgångarna.

Brexit-omröstningen, Förenta staternas presidentval och nu senast parlamentsvalet i Förenade kungariket, men också presidentvalet i Frankrike vänder upp och ner på de invanda förväntningarna.

Där ute bland människorna finns det alltså en stor rådlöshet. Det är den rådlösheten som också kommer att söka efter svar i presidentvalskampanjen. Och de är vi – VI med stora bokstäver – som måste ge svaren.

I just den meningen handlar inte presidentvalet om mig. Det handlar om oss. Det handlar om vår insikt. Det handlar om vår känsla. Och det handlar om vår förståelse.

Till de här tre orden – Insikt – Känsla – Förståelse – skall jag återkomma.

Där ute i verkligheten står också Europa inför val av annan ordning – inför vägval för framtiden.

Allt det, som vi efter andra världskriget trodde att var stabilt och som skapade ramarna för vår trygghet, förefaller nu vara i upplösning. När Donald Trump i okunskap eller arrogans lät bli att försäkra Europa om att artikel 5 i NATO-avtalet fortfarande gäller, skadade han tilltron till Förenta staterna.

Charles Krauthammer är en konservativ kommentator, som dessutom ofta har beskrivits som en verklig hök i amerikansk politik.

Hans nedsabling av Donald Trump är en ögonöppnare för vad som nu sker i förhållande till Förenta staternas trovärdighet som internationell maktfaktor.

I förrgår hade president Trump igen kommit till ”ångermanland”. Under sitt Europa-besök frångick han den skrivna texten i talet och utelämnade – uppenbarligen med avsikt omnämnandet av Artikel 5. I går frångick han texten under den rumänska presidentens besök och förklarade att Förenta staterna förbinder sig till Artikel 5.

Men för Europa är det här en allvarlig varning och den ger innehåll åt förbundskansler Angela Merkels ord om att Europa måste klara av att styra sitt eget öde långt mer än man gjort under de före-gående 72 åren.

Vi står förr eller senare inför en ny säkerhetspolitisk situation. När det första världskriget bröt ut kände en majoritet av Förenta staternas befolkning till sina europeiska rötter. Idag finns inte det slaget av europeiskt släktskap längre.

Vi kan alltså förbereda oss på att i högre grad än tidigare ansvara för våra öden. Också den kommer att förutsätta av oss insikt, känsla och förståelse.

För Finlands del är just den här frågan långt viktigare och långt mera besvärlig än för många andra europeiska länder.

Vi kommer alltså att ställas inför frågan om vi klarar av att vara en europeisk stat i en ny europeisk ordning.

Men den här nya europeiska ordningen handlar inte bara om säkerhetspolitik. Den handlar i allra högsta grad om Europas sociala uthållighet och om Europas – och världens – ekologiska hållbarhet.

Den europeiska kommissionen kom ut med några utredningar kring det som kallas den sociala pelaren. Jag tror att den är enormt viktigt, men den är samtidigt enormt invecklad.

Europa har ett otal sociala system, som passar synnerligen illa in i varandra. Just av den orsaken kan inte ens den mest behjärtade bara kasta sig in i transferunionens djungel och hoppas att allting på något sätt reder upp sig.

Det vi behöver här är också insikt, känsla och förståelse. De olika sociala systemen – och det finns ett antal vetenskapliga studier kring ämnet – måste gradvis byggas om så att de om 10 eller 20 år på något sätt passar in i varandra.

Men det att vi ser svårigheterna och de gradvisa – och långsamma – övergångarna, får inte betyda att vi förblir hjärtlösa inför nöden, fattigdomen och bristen på utbildning.

Kommissionen har listat de viktigaste åtgärderna och den listan börjar med utbildningssystemet.

Misslyckanden inom utbildningen kommer att stå oss dyrt. Det kommer att stå Europa dyrt. Världens sociala säkerhetspolitik börjar alltså i dagis och i grundskolan. Det gäller lika mycket i Mocambique som i Finland.

Några ord om flyktingkrisen.

Jag brände så att säga propparna på en presskonferens i Europaparlamentet på torsdagsmorgonen. Naturligtvis talade vi om flyktingströmmarna.

När turen kom till den sannfinländska parlamentarikern hörde jag igen att det inte är vårt problem, att vi inte har råd att åtgärda det.

Under de senaste åren har jag i de här sammanhangen till lust och leda pekat på en kartbild från Chad-sjön, som ligger – eller egentlig låg – i gränsområdet mellan Nigeria, Niger, Chad och Kamerun. Det vill säga i det området där Boko Haram härjar.

1963 var det en ganska stor sjö, som delades av fyra av staterna i området. I dag har sjön nästan försvunnit. Det betyder samtidigt att förutsättningarna för ett subsistensjordbruk också har försvunnit.

Det är en del av världens flykting- och miljökatastrof. Det är en del, men inte den enda.

För mig är den här sannfinländska argumenteringen speciellt besvärlig. Mitt första egentliga jobb efter studentexamen var jobbet som verksamhetsledare för Studenternas internationella hjälp och det var samma motbjudande argument jag hörde då. ”Sköt oss själva först.”

Det är det vi har gjort i 50 år och resultaten ser vi i flykting-strömmarna. Också här handlar det om Insikt – Känsla – Förståelse.

En del saker förstod jag redan då och det har ett lite underligt eller lustigt sammanhang. Mina första steg in i politiken gjorde jag som 14-åring.

På partikansliet fanns en partisekreterare och en antagligen halvtidsanställd sekreterare för Svensk Ungdom – Henry Olander. Vi studerade där i skiftet mellan 50-tal och 60-tal förändringarnas tid i Afrika. Alla de andra var studerande, jag var en liten skolelev på upptäcktsfärd i en föränderlig värld.

Studierna kring Afrika drogs av ungliberalen Ralf Friberg.

Jag hade då redan börjat min litterära upptäcktsfärd. Jag läste mig igenom stadsbiblioteket i Helsingfors och kom till Ivar Lo-Johansson och Väinö Linna. Det var författare som präglade min världsbild. Det enda besväriga var att de – egentligen – tittade bakåt. Vi måste se framåt.

Lite på den här vägen är jag fortfarande – med den lilla skillnaden att jag numera har bibliotek i två städer och en kommun, i Helsingfors, i Bryssel och på Tunhamn.

I fråga om böcker är jag naturligtvis fallen efter min far. Eller kanske var det så att jag kompenserade en huvudsakligen frånvarande fader genom att tävla med honom i att vara beläst.

Det var ingen lätt tävling. Pappa brukade göra rättelser med blyertspenna i faktaböckernas marginaler. Jag säger därför – med en viss egensinnig stolthet: Jag hoppas – för Finlands skull – att det i presidentvalskampanjen finns någon medkandidat som är mera beläst.

Det skulle göra kampanjen lite roligare och djupare.

Därmed är jag inne på kampanjens HUR!

Vilken kampanj vill jag ha? En del har jag redan sagt. Jag vill ha VÅR kampanj. Men på det här med vår kampanj finns det en speciell knorr, ett speciellt behov.

Basen – grundmuren – i varje demokrati är medborgarsamhället – medborgarnas frivilliga sammanslutningar genom vilka de slår vakt om sina mångsidiga kulturella, ekonomiska, fysiska, emotionella behov.

Men medborgarsamhället är någonting som hela tiden förändras. Det ömsar liksom skinn eller ruggar sin fjäderskrud.

Det är levande enbart genom att förnya sig.

Just här ligger vår uppgift. Det är det sig förnyande medborgar-samhället, som förmår stadga de oroliga sökande. Det är medborgarsamhället, som förmår stilla de politiska orkaner det politiska fältet råkar ut för.

Det är medborgarsamhället som förmår rikta in människornas uppmärksamhet på det väsentliga.

Det är den kampanjen vi skall föra. Med insikt, känsla och förståelse.