Vart är vi på väg? Det är en fråga jag har hört i Europaparlamentets korridorer under de senaste dagarna. Och det förefaller allt mera vara som tagen ur Underlandet. Det är den klassiska frågan – lånad ur Lewis Carrolls Alice i Underlandet: Vill du vara snäll och berätta vilken väg jag borde ta härifrån, frågar Alice. Kattens försök till klargörande är också alldeles logiskt: ”Det beror helt på vart du vill komma.” Och när Alice sedan – nästan lite i misstag – säger: ”Det bryr jag mig inte direkt om…”, får hon också det riktiga svaret.
”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar.”
Men vilken väg borde vi ta? Det var den diskussionen vi förde i den liberala parlamentsgruppen ALDE på onsdag morgon. Den började med att danska Venstre (danskt liberalt parti) redogjorde för bakgrunden till att införa en tillfällig passkontroll vid gränsen mot Tyskland. Det var i sin tur en åtgärd som förorsakades av att Sverige införde passkontroll på tåget över Öresundsbron.
På något sätt uppfattar alla här det som en vändpunkt av något slag. Under årtionden av mellanstatliga jämförelser har de nordiska välfärdsstaterna alltid uppfattats som föregångare i fråga om öppenhet, i fråga om hjälpsamhet, i fråga om att ta emot flyktingar, i fråga om socialpolitik. Men nu går de nordiska länderna – plötsligt – i bräschen för åtgärder, som inte riktigt når upp till de vackert omskrivna idealen.
De nordiska åtgärderna får alltså plötsligt en alldeles annan betydelse – en betydelse av slutpunkten på en utveckling. Det är alltså inte så underligt att många nu ställer sig samma fråga som Alice ställde när hon hade tappat bort sig i Underlandet: kan någon berätta vilken väg jag borde ta härifrån?
Jag tror inte att vi har råd med eller kan acceptera svaret som katten hade. Det spelar nämligen en jätteroll vilken väg vi nu tar. Men innan vi väljer väg, måste vi veta vilka utmaningar vi kolliderar med.
Den ekonomiska tillväxten har under det senaste decenniet inte ökat
på samma sätt som tidigare. Det gick under krisen från 2008 snabbare neråt i början, än uppåt i slutet. Samtidigt har den teknologiska utvecklingen rationaliserat bort en hel del arbeten. Dålig tillväxt i kombination med en arbetsmarknad i förändring är en extremt utmanande situation.
Det betyder att vi hela tiden har en besvärlig utmaning kring arbetslösheten. Och det är – bland annat – arbetslöshetssiffrorna som nu ställs emot siffrorna på asylsökande och invandrare. Då tusentals nordbor emigrerade till Amerika på 1700-talet fanns det i Amerika ingen arbetslöshet att tala om och tillräckligt med land att bosätta sig på. I många länder i dagens Europa är det trångbott och arbetslöshetssiffrorna – i synnerhet bland ungdomen – är höga.
En del av lösningsförslagen som nu presenteras är dessutom inte lösningar. Vi har en hel del dagdrömmar kring devalveringar, men alla tillgängliga siffror pekar på att devalveringar inte längre fungerar som de fungerade för ett halvt sekel sedan. En devalvering skulle dessutom pressa ner oss i teknologiskt och kunskapsmässigt sämre produktioner, vilket skulle leda till att förädlingsvärdet inom Europa skulle sjunka ytterligare.
Det finns alltså inga snabba lösningar. Det finns inte heller lösningar i dansk, svensk eller finsk slutenhet. I det här fallet finns det bara sameuropeiska lösningar. Men det gäller för regeringarnas representanter att våga ta och genomföra de gemensamma besluten. Utan dem fungerar inte EU. Om EU inte heller fungerar med dem har vi allvarliga val framför oss.
Det spelar alltså en stor roll vilken väg vi tar.
