Tidningar plus radio- och tv-sändningar har under det senaste året varit späckade med spekulationer om vart Grekland är på väg. Också på den akademiska sidan finns det massor av artiklar, som försöker överbjuda varandra i form av tänkbara och otänkbara lösningsförslag. Dessutom har Grekland under det senaste året också fått en politiskt-ideologisk dimension, som söker sitt inverterade motstycke i de senaste decenniernas ganska avideologiserade debatt. Och onekligen är dramatiken stor och oroväckande.
Själv läste jag just en artikel som lite finurligt började med en beskrivning av Greklands utmaningar. Den lät ytterst övertygande. Det enda felet med beskrivningen var att den hade kom till redan 1991.
Eftersom jag under läsningen hade gått i journalistens skickligt utlagda fälla kände jag mig tvingad till lite eftertanke: om beskrivningen av Greklands utmaningar för 25 år sedan är förvillande lik den beskrivning vi får idag antyder det ju att det finns ett – eller flera – mera grundläggande fel i vår uppfattning om vad som fungerar eller inte fungerar i landet. Det kan alltså finnas fel, som vardagens politiska lösningar inte riktigt kommer år. Och inte heller journalistikens beskrivningar.
Det är en allmänt känd och nästan trivial sanning att Grekland är ett korrumperat land, men förstår vi – präktiga nordbor – vad korruption egentligen är. Det förefaller nämligen vara så att vi ser korruptionen enbart eller huvudsakligen som en moralisk fråga. Korruption uppstår alltså när någon gör någonting som är fel eller oriktigt. Vårt enkla recept är då att återkalla människan till den moraliska ordningen och därmed är problemet ur världen.
Men korruption är någonting betydligt mera invecklat och jag skall ge ett beskrivande exempel.
Varje stat skall ha ett kadaster. Ordet kommer naturligtvis med historiens hela ironi från grekiskans katastichon (κατάστιχον) och latinets capitastum och betydde ursprungligen förteckningen över dem som skulle betala skatt (huvudskatt). I praktiken blev det en förteckning över vem som ägde jorden, vilket också var nödvändigt för att ekonomin skulle kunna utvecklas. Din äganderätt och begränsningarna på den infördes i kadastret och allt var frid och fröjd. Du visste vad du ägde och kunde sälja och din motpart kunde för-säkra sig om att han eller hon inte köpte luft och blåa dunster.
Men i dagens Grekland finns det inte – trots ordets antika ursprung – inte ett fungerande jordregister. Det skapar i sin tur stora områden av osäkerhet. Du som köpare eller säljare vet inte i ett sådant fall vad du egentligen äger eller om du har lagstadgad rätt till området. Det vet inte kommunens tjänsteman nödvändigtvis heller. Alla lever lite i en rättslig dimma av ofullständighet och tvingas därmed ta risker och riskerna överbryggar man med att ta betalt för risktagningen. Korruptionen är alltså ett sätta att slå bryggor över samhälle-liga brister.
Därmed är korruptionen inte huvudsakligen ett moraliskt utan ett strukturellt samhälleligt problem, vilket genast gör det betydligt svårare att övervinna denna samhälleliga pest. Regeringen kan naturligtvis fatta vilket som helst beslut om att bekämpa korruptionen, men om strukturerna inte håller för de avgivna löftena om förbättringar spelar besluten ingen större roll. Förutom att de undergräver förtroendet för politik i allmänhet.
Den grekiska medborgaren lever alltså en djungel eller labyrint av bristfälligt fungerande system. Det enda sättet att ta sig fram i djungeln eller labyrinten är att betala en form av tull för att få tillgång till följande avsnitt. Samhällets mest rättframma kritiker kallar det här för ett osmansk-grekiskt system, som i det stora hela har förblivit oförändrat sedan Greklands självständighet i mitten av 1800-talet.
Men den här osmanska-grekiska förvaltningen ställer dagens europeiska politiker inför en besvärlig utmaning: hur skall man förhålla sig till det? Den politiska ryggradsreaktionen framkallar lätt så kallade pragmatiska lösningar. Det betyder att man inte vill se problemet i all sin omfattning och ger sig därför in på bekväma lösningar, som sedan underbyggs med argument som egentligen är ovidkommande eller falska.
Idag går därför diskussionen om Grekland efter följande högsta politiserade mönster: Vi vill inte att Stor-Britannien skall rösta sig ut ur EU. Därför vill vi också undvika sådana lösningar som kunde bidra till att våra förhoppnings-fulla föreställningar om en lycklig europeisk framtid rubbades. Frågan om hur man borde behandla Grekland underställs alltså fullständigt andra målsättningar, som dessutom redan i och för sig kan vara felaktiga.
Jag tror inte på att ett medlemskap i eurozonen eller i EU nu – egentligen – hjälper Grekland. Det skapar enbart felaktiga och illusoriska förväntningar på att EU som system skall komma det grekiska samhällssystemet till undsättning. Men det grekiska samhället kan enbart reformeras genom ett starkt medborgarsamhälle. Inför den uppgiften står EU maktlöst. Den här formuleringen skall inte läsas som om vi inte medmänskligt vore moraliskt skyldiga att hjälpa Greklands medborgare, men så länge Grekland inte kan frigöra sig från sin osmansk-grekiska belastning bidrar EU:s understöd enbart till att hålla ett samhälleligt spökskepp flytande. Den ytterst nödvändiga frigörelsen kan enbart vara ett grekiskt verk och eventuellt också det mest fosterländska SYRIZA kunde åstadkomma för landets framtid.
Men det besvärliga i sammanhanget är att SYRIZA som pseudorevolutionär rörelse nu egentligen spekulerar mera i hur man – genom politisk utpressning – skall hanka sig vidare utan att behöva ansvara för den borgerligt-demokratiska revolution landet behöver.
Ett lite motsvarande resonemang gäller för övrigt också Stor-Britannien och dess EU-medlemskap. Landets problem är inte i första hand att EU under den stora ekonomiska optimismens årtionden skapade ett ytterst tungrott förvaltningssystem där apparatens regleringsglädje lätt har svämmat över alla breddar. Stor-Britanniens problem är att landets dagspress och politiska system fortfarande lever djupt insvept i imperiets hermelinbrämade myt. Därför måste också det upplösta imperiets alla psykologiska och ekonomiska följdproblem läggas på den Europeiska unionens konto.
Men om premiärminister Cameron har lust att omförhandla en del av det europeiska grundfördragets mest ihåliga och minst fungerande regler är han naturligtvis most welcome. Det finns mycket i grundfördraget vi nu borde se över för att därmed återskapa tron på en gemensam europeisk framtid. Om vi samtidigt kunde skapa en speciell grekisk väntekategori skulle vi faktiskt alla vinna på det.
Nils Torvalds
