Några artiklar i dagens alla tidningar handlar på ett eller annat sätt om Grekland. Och det är bra. Diskussionerna visar nämligen på att det finns en massa människor här hemma som har en uppriktig medkänsla med våra grekiska bröder och systrar. Men att åstadkomma allt det goda som vi innerst inne tillönskar dem är inte alldeles lätt.
Jag ska försöka beskriva det med ett tyskt exempel:
Någon gång i mitten av 1970-talet sjönk den ekonomiska tillväxttakten. Till en del berodde det på oljekrisen, men återuppbyggnaden efter krigets förstörelse var också huvudsakligen avslutad och därför fanns det inte samma sug längre. I Tyskland ledde det [och Tyskland var inte ensamt om det] till att politiken – och politikerna – försökte klara sig över utmaningarna genom att ta lån. Det fanns två besvärligheter med lånen. För det första blev det inte bättre tider och för det andra användes en stor del till att – med bästa möjliga avsikter – betala socialutgifter.
Om lånen hade använts till investeringar, som i sin tur hade lett till nya arbetsplatser, skulle den tyska framtiden – och vår framtid – ha sett annorlunda ut. Det Tyskland gjorde, gjorde nämligen alla andra också men på en sämre ekonomisk grund.
Den europeiska kommissionens nya investeringsprogram handlar egentligen om att nu göra det här på ett lite annorlunda sätt. Medlemsländerna kan inom ramen för investeringsprogrammet ta nya lån, men de måste vara inriktade på att skapa någonting som bär framåt, som är räntabelt och som stärker våra ekonomiska strukturer.
Det här kan också vara vägen ut för Grekland. I rent ekonomiska sparåtgärder har grekerna nämligen nästan uppfyllt de mesta av kraven (också om de fortfarande har en ganska korrumperad stat). För Grekland kunde alltså EU:s investeringsplan faktiskt innebära vändningen till det bättre. Men, det finns alltid dessa besvärliga men-satser.
Syriza lovar nu ”guld och gröna skogar”. Det är ett säkert sätt att ta steg i fel riktning. Det är att upprepa misstagen som Tyskland – och Finland – gjorde på 1970- och 80-talen. Och just det här är det mest besvärliga i politik. Att förfalla till fagra löften.
Jag har ofta sagt att på politikerns axlar sitter en liten vit ängel och en liten mörkfärgad djävul. Det är djävulen som försöker intala mig att säga det jag tror att människorna vill höra. Den här lilla djävulen har fel på två sätt. Han vill att jag ska tro att medborgaren är lika dum som jag själv. Och han har fel om framtiden.
Den lilla vita ängeln suckar lite. Och det är den sucken vi ska klara av att höra.
Texten ingick som en kolumn i tidningarna Vasabladet, Åbo Underrättelser och Ålandstidningen, lördagen den 10 januari 2015.
