De senaste veckorna har varit några av de mest obehagliga veckorna i mitt liv. Varför? Jag har – igen – tvivlat på att vi egentligen förstår vad som pågår i världen. Och dessutom har jag en besvärlig känsla någonstans i solarplexus över att vi är skenheliga.
Jag var inte så där helhjärtat förtjust när tidningen Jyllands-Posten publicerade den första karikatyren på profeten Mohammed. Jag är inte heller riktigt säker på att det finns något speciellt värde i att fortsätta på den vägen. Och jo, det finns någonting som heter tryckfrihet och det är alltid både besvärligt och farligt när staten ingriper mot det fria ordet. Dessutom löser vi inte problemet med att ingripa i tryckfriheten.
Men finns det några begränsningar. Dagen efter morden på Charlie Hebdos redaktion kunde jag inte låta bli att på internet söka efter karikatyrer på judar. Man behöver inte söka länge för att hitta en tidning med namnet Der Stürmer. Nästan varje paradsida i tidningen pryddes av en judekarikatyr; krulligt hår, stora ögon, krokig näsa, långfingriga händer.
Der Stürmer var en av den nationalsocialistiska rörelsens viktigaste tidningar. Den utkom mellan åren 1923 och 1945. Tidningens utgivare Julius Streicher dömdes av krigsförbrytardomstolen till döden för att ha anstiftat mord och utrotning. Han avrättades 1946.
Jag är mer än medveten om att jämförelsen mellan Charlie Hebdo och Der Stürmer är grov och orättvis, men jag vill lyfta fram frågan för att tvinga till eftertanke om var gränsen mellan en karikatyr och en nidbild går. Visst kan man hitta karikatyrer också på vår protestantiska Gud, men de är nästan undantagslöst välmenade.
Är vi riktigt så frisinnade och/eller civiliserade som vi försöker framställa oss? Många gånger tidigare har jag haft orsak att understryka att vi lever i en värld där civiliserat beteende enbart är en tunn, tunn fernissa på ytan. Det behövs inte så mycket för att få det här vackra ytlagret att spricka upp.
När överskrider vi en moralisk gräns med förfärande följder och när börjar händelseförlopp som inte går att stoppa? När börjar nedvärderingen, som sedan i sin förlängning för med sig ond bråd död?
För 98 år sedan mördade vi varandra i det här landet. En stor del av morden skedde utan något som helst berättigande, utan rättegångar och i ren hämndlust för inbillade eller verkliga orättvisor. För 70 år sedan mördades 25 miljoner människor systematiskt mitt i Europa.
Också i vår allra närmaste historia finns det tillfällen som får mig att misstänka att vi är skenheliga och använder oss av ett dubbelt regelverk. Och en sak är fullständigt säker: vi har misslyckats i vår integrationspolitik. Om vi ens riktigt har försökt driva den. Mördarna från Paris växte upp i invandrarsegregerade förstäder med en 40 procentig ungdomsarbetslöshet.
Är det någonting som känns igen?
Texten ingick som kolumn i tidningarna Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland, lördagen den 24 januari 2015.
