Det uppstod en intressant liten debattunge efter Susanna Ginmans ledare kring LuxLeaks. Det är inte alla dagar det händer sig att någon av näringslivets toppar ser sig föranlåten att delta i den samhälleliga debatten i formen genmäle. Det är så mycket lättare att föra fram sina åsikter om man får stoltsera i en intervju eller skriva någonting som tidigare (när det fanns rum på sidorna) kallades understreckare.
Kari Stadigh ska alltså ha medborgerlig erkänsla för att han ger sig in i en debatt på debattörernas jämbördiga villkor. Jämbördigheten är – som vi alla vet – en viktig fråga både i medborgarens dagliga värv och i ekonomin.
Han har också rätt i att vår skuldbörda har blivit för stor, vilket lite inbjuder till en ironiserande kommentar om att skuldbördan ju inte hade vuxit om bankerna förmått låta bli att konkurrera genom att överbjuda varandra i frågan om – hm, fördelaktiga – lån. Konkurrens åstadkommer alltså inte alltid automatiskt goda resultat.
Men kärnan i den europeiska debatten on LuxLeaks handlade inte om skattekonkurrens. Den handlar om två saker: om laglydighet och om ett för företagen jämt spelfält.
Jean-Claude Juncker sade inför Europaparlamentet att han inte har gjort någonting olagligt när han skapade systemet med otroligt fördelaktiga beskattningsavtal. Eventuellt har han alldeles fruktansvärt fel på den punkten. Det finns nämligen någonting som heter europeisk primärrätt. Den slås inte fast av parlamentet i storfurstendömet Luxemburg utan besluts genom EU:s grundfördrag och tolkas i sista hand av den europeiska domstolen.
I grundfördraget finns det ett allmänt förbud mot olagligt statsunderstöd. (EUF-fördraget, artikel 107.1 ”Om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd… som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen … oförenligt med den inre marknaden…”) Avsikten med förbudet är marknadsekonomins grundregel: företagen ska konkurrera på lika, på jämbördiga villkor. Frångår vi eller negligerar vi den regeln skapar vi en situation där det inte längre råder någon moral (moral finns också på ett alldeles speciellt sätt i ekonomi).
Ekonomins moral bygger på förtroendet. Det finns faktiskt en hel del vetenskaplig litteratur kring hur viktigt förtroende är i ekonomi. Vi kan börja med att gå tillbaka till Jacob ”den Rike” Fugger i Augsburg. Hela hans blomstrande bankrörelse byggde på att det fanns ett förtroende och han har gått till historien också på andra grunder än av rikedom. Om man inte förstår det sociala samvetets betydelse kan det löna sig att göra ett besök i Die Fuggerei där hyran fortfarande bestäms på samma grund som under Jacobs tid. Nettohyran är en rensk gulden = 88 cent.
Det var alltså en stenrik bankirs insikt 1521. Han hotade inte att rösta med fötterna. Han insåg att det behövs banker och skatter. Det trodde jag också borde vara möjligt att inse 500 år senare. Om det inte hade funnits ett beskattningssystem, hur hade Finlands försvar sett ut för 75 år sedan?
I vinterkrigets historiska sammanhang kan förslaget att rösta med fötterna beskrivas som blott och bart – fanflykt.
Texten ingick som kolumn i tidningen Hufvudstadsbladet, 28.12.2014.
