Katalonien höll sin inofficiella folkomröstning för en vecka sedan. För att inte skapa en frontal kollision med regeringen i Madrid valde Artur Mas att i det här skedet avstå från en av myndigheterna genomförd folkomröstning. Det blev alltså en omfattande opinionsundersökning organiserad av medborgarnas organisationer. Regeringen i Madrid försökte in i det sista motarbeta valet, men står nu inför ett nytt dilemma: hur ska de förhålla sig till resultatet.
I ett hänseende var katalanernas medborgaraktion exemplarisk: allting gick fredligt och civiliserat till. Därmed har vi en kontrapunkt till krisen i Ukraina. Men vad innebär valet för Katalonien – och Spanien.
2,3 miljoner röstberättigade katalaner deltog i omröstningen och en mycket klar majoritet röstade ja på de båda lätt ledande frågorna om Kataloniens framtida självständighet. Så mycket annat var inte att vänta. Motståndarna befann sig under press och ville naturligtvis inte bidra till omröstningens legitimitet. Siffrorna återger alltså inte riktigt hela sanningen. Ett ”riktigt och legitimt val” kunde väl i bästa fall komma upp till ett valdeltagande på 80 procent av de röstberättigade (jfr Skottland). Det betyder antagligen att en riktig omröstning kunde vara ganska nära 50-50. Det är med den siffran i minnet regeringen i Madrid borde agera. Med en konstruktiv och frisinnad inställning kunde Madrid faktiskt vinna både moraliskt och juridiskt. Men klarar regeringen av den civiliserade uppgiften?
Det är inte lätt att vara en föredetting som stormakt. Det är visserligen länge sedan solen aldrig gick ner över det spanska riket och den spanska armadan sjönk redan 1588, men anpassningstiden är lång. Det ser vi på England och på Ryssland.
Men om regeringen i Madrid föredrar att högdraget stå fast vid sin attityd har vi en ny kris i Europa. Det gamla grekiska talesättet att man aldrig stiger ner i samma vatten två gånger (Demokritos) stämmer också i det här fallet. Men hur ser vattnet ut nästa gång?
I politik finns det alltid en gnutta opportunism med. Det finns alltid den grupp eller det parti som räknar med att vinna lite på att spetsa till en kris. Den risken finns alldeles uppenbart både i Madrid och i Barcelona.
Genom att hänvisa till enbart juridiska argument vinner man inte. Det är paragrafryttarens väg. Den konstruktiva vägen följer en annan linjering: att erkänna och tillåta ett officiellt val, men samtidigt parera de katalanska självständighetssträvandena med eftergifter. Det gjorde Storbritanniens premiärminister Cameron med framgång. Och så gör man i en demokratisk rättsstat.
Den spanska regeringen borde inse att den katalanska folkomröstningen handlade lika mycket om rätten att göra sin röst hörd som om självständighet. Det är rättigheter vi ska hålla fast vid.
Texten ingick som kolumn i tidningen Åland, Vasabladet och Östra Nyland lördagen den 15 oktober.
