Det finns ett lite konstlat skämt om EU:s budgetprocess: vartannat år – och på jämna – går förhandlingarna på grund. Skämtet är egentligen inte särskilt roligt eftersom det huvudsakligen bara skapar tvivel om att man inom den Europeiska unionen klarar av att fatta beslut på ett enkelt och effektivt sätt.
Någonting borde alltså göras och det hjälper inte så mycket om de olika institutionerna bara skyller på varandra (vilket har varit den vanliga taktiken).
Så var ligger felet?
Det är naturligtvis lite invecklat när 28 länder ska komma överens om någonting där de enskilda medlemsländernas intressen kan gå ganska så mycket i sär. Den vanliga uppdelningen handlar om nettobetalare på den ena sidan och kohesionsländer på den andra. Kohesionsländer är alltså de medlemsländer som ligger under medeltalet och därför får en del – inte särskilt stora – överföringar inom ramen för den s.k. kohesionspolitiken.
Problemen blir naturligtvis inte mindre av att en del kohesionsländer inte har ett särdeles gott rykte när det gäller att handskas med pengar. Revisionsdomstolens berättelser visar också att det finns slapp och lös penninghantering inom en del av medlemsländerna.
Sen finns det ytterligare en psykologisk fråga i bakgrunden. Tidigare hade Europaparlamentet en ganska obetydlig roll i budgetbehandlingen. Det var egentligen bara att säga jo eller nej. Men efter att Lissabonfördraget trädde i kraft har den här situationen grundläggande förändrats. Nu är Parlamentet om nu inte en jämbördig part i förhandlingarna så i alla fall en europeisk institution med en klar och tydlig roll. Men när den rollen blev verklighet var Europa redan inne i den ekonomiska krisen med alla tänkbara problem.
Det finns alltså en viss motvilja från Ministerrådet och EU:s finansministrars sida när det gäller att ge Parlamentet den position som Lissabonfördraget egentligen förutsätter. Den här oviljan – i kombination med viljan att lära medlemsländer (eller egentligen en del medlemsländer) att handskas mer försiktigt med gemensamma pengar – har redan skapat ett antal små kriser. I praktiken går det till så här:
Först kommer Kommissionen med sitt förslag på budget för nästa år. Det ska Parlamentet och Rådet i parallella interna förhandlingar ta ställning till för att sedan se var man hamnar. Det kunde gå någorlunda smidigt om man också hade behandlat tilläggsbudgetarna i den takt Kommissionen lade fram dem. Nu har en legat på Rådets bord sedan april. Rådet har skapat någonting av en tradition där de kommer till förhandlingarna utan att ha ett ställningstagande eller förslag. Bakom sig har de bara en gammal lösning – den minsta gemensamma dividenden mellan 28 olika medlemsstater. Det leder i sin tur till utdragna förhandlingar. På toppmötena har det redan uppstått den dåliga vanan att inte kunna komma överens förrän klockan 5 på morgonen.
Nu står vi lite inför samma situation. Dessutom har vi en mjölkkris som för Finlands del behöver lösas. Nattmanglingar och nattmjölkningars är alltså inte förbi.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet den 22 november 2015.
