I onsdags röstade Europaparlamentet ja till den nya EU-kommissionen. Omröstningen föregicks av en lång debatt där högerpopulister från Storbritannien tävlade med socialister från Medelhavsländerna om vem som kunde plocka flest billiga poäng. Från högerhåll kritiserar man det mesta, medan vänstern främst var ute efter att utmåla Tyskland som stora stygga vargen.
Den nya EU-kommissionen kommer, då den tillträder den 1 november, snabbt märka att man står inför svåra beslut. Medan de fyra f.d. krisländerna Cypern, Grekland, Irland och Portugal är på rätt väg – även om många utmaningar återstår – så går Frankrike och Italien just nu i en oroväckande riktning.
Frankrike och Italien presenterade tidigare i oktober statsbudgetar som inte är förenliga med EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Det betyder i praktiken att underskotten i budgeterna är så pass stora att de kan äventyra den finansiella stabiliteten i hela EU. Länderna har redan fått tilläggstid av EU-kommissionen att få ner sina underskott. Men hittills har det mest varit snack och ganska lite verkstad.
Den ekonomiska krisen visade på ett kusligt sätt vad som kan hända när länder inte har sina statsfinanser i skick. Just därför skärpte man genast efter krisen reglerna i pakten. Men minnet är kort, i synnerhet då ett relativt lugn nu råder på finansmarknaden. Frankrike och Italien lägger därför mer krut på att lobba Tyskland att acceptera en uppluckring av reglerna, i stället för att genomföra de enligt kommissionen nödvändiga reformerna.
Om Frankrike och Italien inte förändrar sina budgetar i enlighet med regelverket ska kommissionen, enligt de skärpta reglerna, utdöma böter. Den stora frågan är dock om kommissionen har det mod som krävs. Ifall man väljer att inte vidta sanktioner skapar man i så fall ett tandlöst prejudikat med höga insatser.
Samtidigt är det inte helt riskfritt för kommissionen att gå vidare med sina hot. Risken finns att till exempel Italien säger att man struntar i eventuella böter och de föreslagna reformerna. En sådan signal skulle skapa ny oro och riskera att eurokrisen återvänder.
I krisländerna utmålas Tyskland och den s.k. Trojkan med EU-kommissionen i spetsen som skurkar som vill skära ner i ländernas socialskyddssystem. Men det är precis tvärtom. Utan nödlånen skulle krisländerna i värsta fall ha gjort okontrollerade statskonkurser där lärare och sjukvårdspersonal över en natt mist sina jobb och landets pensioner utraderats. Att man hamnade så nära avgrunden beror på att man under lång tid vanskött statsfinanserna och tagit större lån än man mäktat med. Men i stället för att erkänna sitt eget ansvar är det nu populärare att skylla på någon annan – till exempel Tysklands stränga krav på budgetdisciplin.
Det är aldrig populärt att vara den som säger att festen är över. Men det EU nu behöver är politiker som har mod och ärlighet att visa långsiktigt politiskt ledarskap framom att plocka snabba populistiska poäng inför nästa val.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet den 25 oktober 2014.
