Vardagen i Helsingfors, Bryssel eller Strasbourg är numera fylld – och ibland överfylld – av möten med lobbare. Härförleden vecka lyckades jag på en eftermiddag klara av sex stycken på fyra timmar. Och om man följer med den diskussion som förs kring lobbying borde man antagligen ställa sig frågan om jag har blivit en sämre eller bättre människa efter det. Gissningen borde vara: en sämre.
Just nu utsätts jag för extremt mycket lobbning. Det beror på att jag är rapportör för ett lagförslag som reglerar tillverkningen av biobränslen. Biobränslen som sådana borde antagligen ses som någonting gott, men alldeles entydigt gott är ganska få fenomen här i vår vackra värld. Biobränsleproduktionen i Förenta staterna använder huvudsakligen majs eller sojabönor och det grundläggande antagandet är att det påverkar livsmedelsförsörjningen i världen. Snart är vi åtta miljarder människor här och alla kommer inte att få mat för dagen. Det handlar alltså om att försöka se till att maten fördelas enligt en någorlunda hållbar ekonomisk och moralisk princip.
Nils Torvalds träffar ofta lobbare på sitt kontor i Europaparlamentet i Bryssel. Bilden är tagen från ett annat sammanhang.
Dessutom. Varje råvara eller biprodukt eller avfall kan vara utgångspunkten för produktion inom någon annan ekonomisk sektor. Genom att på politiska, nationella, säkerhetspolitiska eller moraliska grunder befrämja produktionen av biobränslen kan vi indirekt påverka någonting som vi så ofta älskar att tala om – jämlikhet på den ekonomiska spelplanen.
Det är alltså i de här sammanhangen som jag under de senaste veckorna har fått hundratals förfrågningar och inbjudningar att träffa, besöka och lyssna. Borde jag alltså vara rädd? Rädd för att påverkas? Eller är det här någonting otillständigt, som jag gjorde klokast i att hålla tyst om?
I det här sammanhanget ska jag komma med ett förskräckligt avslöjande: jag trivs med lobbyister. De är kunniga människor som försöker lära mig någonting nytt. Jag kommer alltså hem efter besöken och samtalen en gnutta klokare än jag var innan jag mötte dem. Min uppgift här i världen är ju inte att bli specialist på kemiska reaktioner eller på hur bakterier beter sig i en sockerlösning kokad på halm eller sågspån. Det jag måste – försöka – lära mig är att förstå vart vi (Finland, Europa, världen) är på väg och vilket det klokaste eller minst dumma beslutet i det sammanhanget kunde vara. Det är det politik egentligen handlar om. Och vi kunde eventuellt konstatera att politik inte har varit så där överdrivet bra på att under alla omständigheter klara av uppdraget.
Uppdraget är fruktansvärt fascinerande. Vi har en möjlighet att välja linje för framtiden, men samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns många osäkerhetsfaktorer. Ännu för några decennier sedan spydde våra fabriker ut oändliga mängder avfall i vattendrag och luft. Idag kan man tillvarata och använda en stor del. Och utvecklingen tar inte slut här.. Det som i dag är ett miljögift kan i morgon vara en viktig råvara i en kaskad av ämnen som går att utnyttja.
Det är i det här sammanhanget jag får lyssna på lobbyisterna. De har fackkunskap, som jag inte besitter, och de har intressen, som jag inte behöver ta hänsyn till.
Men jag vore nog mer än enfaldig ifall jag inte tog emot dem.
Texten ingick som kolumn i tidningen Åland, Vasabladet och Östra Nyland lördagen den 20 september.
