Toppmötes pussel…
I juli lyckades statscheferna ännu inte ena sig om vilka politiker som skulle väljas till de fyra viktigaste EU-posterna. Då kom man halvvägs genom att föreslå Jean-Claude Juncker, kristdemokrat från Luxemburg, till EU-kommissionens ordförande och Martin Schultz, socialdemokrat från Tyskland, som Europaparlamentets talman. Men kvar fanns ordförandeposten för Europeiska rådet samt posten som EU:s höga representant. Men det blev alltså Polens statsminister Donald Tusk som valdes till ordförande för Europeiska rådet och Italiens utrikesminister Federica Mogherini blev EU:s höga representant.
Valet av Tusk var på sätt och vis ett bakslag för Finland. För att komma ifråga för uppdraget borde man i regel ha varit statsminister. Därför spekulerade man om Jyrki Katainens möjligheter. Men det fanns en hel del andra statsministrar till förfogande, inte minst Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt som hörde till förhandsfavoriterna. Också Tusks namn hade nämnts men valet av honom överraskade eftersom han talar en dålig engelska och ingen franska. Posten innebär att personen förhandlar och hittar kompromisser mellan statscheferna. Därför krävs det inte bara diplomatisk fingertoppskänsla – det krävs också språkkunskaper.
Att det inte skulle bli Thorning-Schmidt blev klart när den italienska utrikesministern Mogherini utsågs till EU:s höga representant, dvs. en slags EU-utrikesminister. Både Mogherini och Thornings-Schmidt är socialdemokrater och att båda posterna skulle gå till samma partigruppering var otänkbart.
Att Italien skulle få någonting – som belöning för att man gjort sig av med Berlusconi – var väntat men samtidigt överraskande nog valet. Regeringarna i Baltikum och Östeuropa hade högljutt kritiserat henne för att vara för okritisk gentemot Ryssland. Med henne som chef för EU:s utrikespolitik riskerade regeringarna i Tallinn, Vilnius och Warszawa att inte riktigt veta var EU står i förhållande till Ryssland. Och just den frågan kommer att vara den kanske största under de kommande åren.
Att de östeuropeiska länderna ändå accepterade italienskans nominering hör ihop med att de fick polacken Tusk vald. Tusks post är tyngre och då var det mindre farligt att ge utrikesministerposten åt Italien. Det har också tidigare visat sig att det inte är EU:s utrikesminister som dominerar EU:s Rysslandspolitik eftersom den uppenbarligen sköts av Angela Merkel.
Resultatet från toppmötet visar hur svårlagt EU:s pussel är eftersom topposterna förutsätter att geografisk mångfald, olika politiska riktningar och kön ska synas i fördelningen. Att regeringarna sällan vill utse någon från oppositionen satt också käppar i hjulen för Olli Rehn, som annars kunde vara en tung kandidat till någon av topposterna.
När topposterna nu är fördelade börjar arbetet att forma nästa EU-kommission. Det är ett arbete som inte heller saknar utmaningar. Men politik är, som vi vet, det möjligas konst. Men en sak förefaller klar: det är de stora länderna som nu vill styra. Vad det betyder för Finland, som kanske har varit lite för stöddigt för att det i längden skall vara hälsosamt, återstår att se.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet.
