Vi har idag tre exempel framför oss på hur man handskas med nationalitetskonflikter. Den 18 september röstade Skottland, om en dryg månad röstar man i Katalonien och i Ukraina.
För Skottlands del försökte den engelska regeringen i 307 år i stort och smått ignorera diskussionen, men började ändå så småningom ge efter. Skrämselhicka fick regeringen Cameron i början av september det här året när en opinionsundersökning plötsligt visade att ja-rösterna för självständighet kunde vinna. Då lovade London större självstyre. Efter omröstningen följdes löftena upp genom ett löfte om att alla britter – i Wales, Nordirland, Skottland och England – nu skulle få mera inflytande över politiken. Löftet omfattade också parlamentets medlemmar, vilket är intressant eftersom vi i alla europeiska länder ser hur den verkställande makten tar över allt mera av den lagstiftande.
Den 9 november röstar katalanerna. Om regeringen i London har varit lite trög har regeringen i Madrid visat att man inte klarat av att läsa det som stått skrivet framför näsan i sekler. När man för något år sedan skulle dela ut radiolicenser för Barcelona passade man på att fuska med reglerna och favoriserade katalanska företag som följde Madrids linje. Det gjorde inte eventuella kompromisser lättare.
När man i Ukraina snart röstar för att skapa ett legitimt parlament kommer separatistområdena inte att rösta. Makthavarna där har bara tagit makten och har därför ingen demokratisk legitimitet och vill inte nu heller utsätta sig för demokratins risker. För dem räcker det att en valkrets innanför Kremls murar röstar för dem.
I alla de här exemplen finns det ett gemensamt drag: hur anpassar sig före detta europeiska stormakter till dagens lillmäktiga och demokratiska verklighet. England ställdes inför den här utmaningen redan 1945 och försökte klara med att upprätta sin speciella relation till Förenta staterna. Spanien mötte utmaningen med Francisco Francos diktatur. För Ryssland har anpassningen varit svår och kommit sent. Det gör den så mycket bittrare. Francos diktatur höll i 35 år, men så länge håller inte Vladimir Putin ihop sin regim.
En liten blick på Picassos Guernica pekar på diktaturernas våldsamma traditioner. Prognosen för Spanien var inte särskilt god. Ännu sämre är den för Ryssland.
Redan under krigen i Tjetjenien framfördes Åland som en tänkbar modell för hur post-sovjetiska nationalitetsproblem kunde lösas. Regeringen i Moskva tvekade och sade först nej, sedan nästan ja. Till sist sköt de.
Texten har publicerats som en kolumn i Österbottens Tidning, Åbo Underrättelser, Västra Nyland och Borgåbladet den 27 september 2014.
Nationalitetskonflikter utvecklas och kan tillspetsas. Utan upplysningens kultur går parterna åt varsitt håll och vidgar sprickan till en klyfta som kan bli omöjlig att överbrygga. Rysslands historia har ganska få – om ens ett enda – exempel på hur man med framgång och upplysning löser en konflikt. Det kunde alltså löna sig att studera det engelsk-skotska exemplet.
