Det finns några saker jag (numera) låter mig irriteras av i politik. Mest irriterad blir jag över att de ”goda” råden politiker eller samhälleliga funktionärer vanligtvis ger enbart är goda råd riktade till motståndare. Oppositionen ger goda råd åt regeringen utan att dra det minsta ansvarsstrå till stacken. Och tvärtom.
Min gamla vän Björn ”Nalle” Wahlroos var för några dagar sedan ute med ett gott råd till fackföreningsrörelsen. Den håller på att såga den gren den sitter på, var Wahlroos observation. Men Wahlroos kunde kanske göra en större moralisk insats med att kritisera den gren han själv sitter på – bankgrenen. Den har ju inte under det senaste decenniet varit alldeles oskyldig till det ekonomiska bryderi vi befinner oss i. Vi har skuldsatt oss över öronen, men vem är det som har gett lånen?
Jag var inte heller helt enig med SFP:s ordförande Carl Haglund när han lyfte upp frågan om avdragsrätten för fackföreningarnas medlemsavgifter. Det var visserligen förståeligt att han av taktiska orsaker lyfte fram kravet inför budgetförhandlingarna. Om Antti Rinne inte skulle ge efter, kunde man lite klämma åt (penning)pungen.
Men jag hade valt en annan väg. Min olust inför kravet byggde mest på att fackföreningsrörelsen i nordisk välfärdshistoria har varit en oerhört viktig del av ett långt demokratiskt bygge – det nordiska medborgarsamhället. Om man alltså vill kritisera facket (och jag gör det med inlevelse eftersom jag har varit fackmedlem största delen av mitt liv) måste man kritisera det för att inte idag riktigt uppfylla sin funktion som en viktig del av medborgarsamhället. Makten har också där glidit över till avlönade funktionärer och medlemsföreningarna har slagits ihop till oformliga och – ofta – odemokratiska konglomerat. Det är en farlig utveckling, som fråntar – och fråntog – medlemmen-medborgaren en del av hens inflytande och som därefter kommer tillbaka som en sur sannfinländsk uppstötning.
Fackföreningsrörelsen får en indirekt statssubvention och därför kan krävas att den också ska stå för sitt demokratiska kall.
Allt det här handlar om det gamla ordspråket och den gamla moraliska regeln ”sopa rent för egen dörr först”, ”se inte grandet i din grannes öga om du inte ser bjälken i ditt eget”. Den här moraliska regeln har också sin betydelse i internationell politik.
Det är mer än riktigt att anklaga Putin för att förbryta sig mot internationell rätt genom att annektera Krim och – i praktiken – en del av östra Ukraina. Det är en uppenbar förbrytelse. Men för att i dag ha den moraliska rätten att kritisera Putin med hårda ord måste man också ha kritiserat George W. Bush för det laglösa kriget i Irak. Det var inte särskilt många finska politiker som gjorde det. Det hade alltså lönat sig att – också – då hålla sig till den internationella rättens regler. Det gjorde president Tarja Halonen och det gjorde jag i ett antal rapporter från Washington.
Så var finns bjälken i mitt eget öga?
Jag har alltför många gånger hållit tyst när jag borde ha sagt ifrån. Det är att huka. Just nu rätade jag på mig alldeles lite.
Texten publicerades som en kolumn i HBL den 23.09.2014.
