Räknade Ryssland fel

Det senaste numret av den tyska tidskriften Osteuropa är helt tillägnat krisen i Ukraina. Det tjocka dubbelnumret fanns i min postlåda när jag kom hem från sessionen i Strasbourg och jag bläddrade naturligtvis igenom det. Det mest intressant var en artikel av Fedor ”Fedja” Lukianov.

Jag träffade Fedja första gången under mina år som korrespondent i Moskva och vi brukade förbättra världen tillsammans. Då var Fedja utrikesjournalist på en av tidningarna i Moskva. Under årens lopp har han gjort en ganska imponerande karriär. Han blev i ett tidigt skede chefredaktör för tidskriften ”Russia in Global Affairs”. Lite senare blev han ordförande för Rådet för utrikes- och försvarspolitik. Det är inte en statlig organisation trots att namnet kanske lite pekar i den riktningen. Där sitter han tillsammans med personligheter som tidigare utgjorde den tyngsta delen av det politiskt liberala Ryssland.

Fedor Lukianovs artikel handlar om två stora vändningar i rysk utrikespolitik. Den första vändningen kom med Michail Gorbatjov. ”Gorbi” signalerade en sovjetisk vändning till globala värderingar, dvs att det fanns någonting gränsöverskridande; gemensamma miljöproblem, gemensamma säkerhetsproblem och en gemensam ekonomisk framtid.

Det var avspänningens lyckliga dagar. Men sen rasade systemet samman, Sovjetunionen upplöstes och ekonomin gick i botten (det hade den visserligen egentligen gjort långt innan, men nu kom efterräkningarna). Många av de råd västliga ekonomer gav visade sig vara felaktiga. Privatiseringen i Ryssland gick totalt snett och ledde till ett olidligt oligarkvälde. Moraliskt sjönk landet ytterligare under krigen i Tjetjeninen där ryska förläggningar sålde sina vapen svart mot sprit och fagra löften om kvinnor.

I något skede vände opinionen. Förhoppningarna om en gemensam – och lycklig – framtid grusades och den gamla stormaktsdrömmen började bli allt mera påtaglig i den allmänna opinionen. Den ryska stormaktsdrömmen är ett besvärligt arv. Den kombinerar de sämsta egenskaperna inom det gamla tsarväldet med de sämsta egenskaperna i Stalin-tidens drömmar. Det är alltså grogrunden för det som ibland kallas nationalbolsjevism – chauvinistiska strävanden tillbaka till en svunnen stormaktstid.

Nationalbolsjevismen har på något sätt hela tiden funnits med i Putins världsbild och när det såg ut som om väst skulle lägga vantarna på Ukraina var det dags att sätta sig till hårt motvärn. Det kunde kanske ha lyckats, men den ryska militärens underrättelsetjänst satsade på ”Gröna gubbar”. Det föreföll vara ett effektivt sätt att utöva påtryckning mot Ukraina. Sen sköt de gröna gubbarna ner det malaysiska flygplanet.

Det här innebär kanske slutet på Putins stora plan. Efter morden tvingas han retirera. Det rimmar illa med den nationalbolsjevistiska ideologin.

Kolumnen publicerades i tidningen Åland, Vasabladet och Östra Nyland.